Den där känslan när man ser en kille och det är något med honom. Det behöver inte vara utseendesmässigt, men är oftast det med. Man känner att man skulle kunna gilla honom, det sättet han har. Jag har alltid förundrats hur specifika människor jag gillar. Jag söker alltid svar i astrologin, och jag fick ett.

Jag har tidigare pratat om dem fyra elementen; eld, jord, luft och vatten. Alla planeter, hus och stjärntecken i ett horoskop tillhör ett varsitt element, och hamnar i olika element. Elementen har olika kännetecken, och således har vi alla olika temperament, då elementen representerar just vårt temperament, vad vi består av. Det handlar inte om personlighet, det är bara det tillvägagångsättet vi har mot världen och vår omgivning. Vi har den snabba, pratglada och intellgenta luften (tvillingar, vågar, vattumän). Vi har den lugna, analyserande och stabila jorden (oxar, jungfruar och stenbockar). Vi har den impulsiva, aktiva elden (vädurar, lejon och skyttar). Och sist men inte minst har det intuitiva, emotionella och djupa vattnet (kräftor, skorpioner och fiskar). Om min sol hamnar i jungfrun, och min måne i tvillingar, består jag således av jord och luft, vilket gör att det är dem elementen som känns av tydligast i interaktion med mig. Alltså, lugn, analyserade, pratglad och snabb. Dem flesta av oss består av alla fyra elementen, då  planeterna kan hamna i många olika tecken. Ibland har man avsaknad av ett element eller två i ett horoskop helt och hållet, i mitt fall är det eld, jag har inga planeter eller aspekter till vare sig vädur, lejon eller skytten. Jag saknar den här råa aktiviteten och impulsiviteten. Nästan alla mina planeter ligger i jord och luft, och hittills så har alla killar (och människor överlag) jag verkligen gillat också bestått mest av jord och luft. Eldiga människor (vädurar, lejon och skyttar) är helt enkelt främmande för mig. Det är självklart att jag träffar på såna människor varje dag, vänner, bekanta, kursare, arbetskamrater. Men alla min starka band är bara till människor som också har samma temperament som jag, alltså jord och luft. Det är väldigt intressant, hur man dras till det man är själv gjord av. 

Ibland hatar jag mitt liv. Jag älskar det egentligen, för att jag gör det jag gör, och har dem vänner jag har. Men kvällar och nätter som denna, så hatar jag det. Jag hatar att behöva somna ensam, jag hatar att inte känna mig utvald, jag hatar att vara en i mängden som han legat med. Jag hatar att sakna. Hatar att ångra. Hatar att behöva somna i detta tillstånd. Hatar att jag inte är henne. Hatar det val jag gjort, trots att det är rätt. Det vet jag ju. Jag saknar bara att känna som om jag är den som räknas, dem man längtar efter. Mina vänner föstår inte. Killen jag gillar vill inte "ha något seriöst", och det vill jag inte heller. Jag vill bara finnas i hans tankar hela tiden. Jag vill vara henne. För honom. Jag var henne. Men jag släppte honom. Och vem vet om jag någonsin hittar någon som älskar mig lika mycket. Och någon jag älskar lika mycket tillbaks. Det handlar inte om att vara seriös, det handlar om att vara den enda. Och det är jag inte idag, tråkigt nog. Därför spökar han. Därför är jag ledsen.

jag ska lägga mig, jag ska vakna och må bra. jag ska vakna och leva. oavsett.

Jag kollar på en intressant dokumänter om självmord. Om hur ungdomar (12-16 år) tar sina liv, och framför allt hittar all information dem behöver om det och likasinnade själar på nätet. Det är fruktansvärt.

Jag kommer ihåg mig själv när jag var i den åldern, och ja, man måddde "dåligt" utan någon egentlig anledning; mamma var "elak", killen man gillar är inte kär i en, allt är bara allmänt värdelöst. Och då kom dessa tankar, "tänk om jag skulle ta mitt liv bara för att visa dem", "jag mår så dåligt, det är lättare att få slut på det", "jag ser inte bra ut". Som tur är kom det aldrig längre än till just tankar om självmord. Det är så ENKELT att hitta andra ungdomar på internet som känner likadant. och det är inget märkvärdigt att känna så när man är så pass ung, när man inte förstår hur tiden fungerar, att man växer upp och blir en fullbordad människa så småningom. Man påverkas så lätt av texter, musik och andras tankar i den åldern, man tror att dem blir ens egna. Och så gör man det fruktansvärda misstaget som verkar så bra för just den studen, man hoppar eller så hänger man sig.

Jag har alltid sagt att det bara är svaga människor som inte orkar ta itu med sina problem som tar sitt liv. Jag har glömt bort hur det är att vara i den åldern, när man suger upp allt runtomkring sig som en svamp. Min första kärlek, en kille vid namn Simon, tog sitt liv för ett par år sedan. Han hade precis tagit studenten, hade inte ens hunnit fylla 20 år. Han gick ut i skogen och hängde sig mitt i natten. Och trots att jag och han inte hade haft kontakt dem senaste 4-5 åren, så var det ett sådant ofattbart slag. Att förstå att han inte längre existerar, att han aldrig kommer att gifta sig och få barn, aldrig vara en lycklig vuxen människa. Och den enda anledningen är den tillfälliga svagheten som han kände just den perioden under sitt liv. Det var inget annat planeternas positioner som aspekterade hans personliga planeter och fick honom att känna det han kände, tydligen starkt nog för att ta sitt liv. Det är så svårt att greppa. Jag går fortfarande in på hans facebook ibland och inser att den profilbilden kommer aldrig att bytas, inget annat än vi "hoppas du har det bra där uppe i himlen" kommer att stå på hans vägg. Han har inte ens jävla timeline, för att hans är över.

Jag förstår idag att om jag som ung hade tagit ett sådant steg, att ta mitt liv, så hade jag hade missat så oerhört mycket. Mitt första förhållande, mina astrologikunskaper, dem vänner jag nyligen fått, att vara student, att inse att mitt utseende ändras med tiden, att JAG ändras med tiden. Nu som 22-åring har jag fått uppleva så mycket sen högstadiet när jag mådde värdelöst. Jag kan bara tänka mig hur mycket liv jag har framför mig idag, hur mycket erfarenhet, upplevelser, människor och känslor jag har framför mig, innan MIN tid är kommen. Jag bestämmer över mitt liv, absolut. Men det finns en tanke med att jag är den jag är, att jag är vart jag är och att jag gör det jag gör, att jag överhuvudtaget existerar. Och den tanken är inte min att förstöra genom att ta det mest värdefulla jag har, min tid här på denna planet. Jag har blivit given en viss tidssträcka att uppleva och påverka, och den har jag inte rätt att avsluta tidigare än vad som är tänkt.

Jag blir så frustrerad när jag hör och ser tonåringar som tar sitt liv. Dem har inte en tanke på sina stackars föräldrar, och det är väl det minsta problemet. Dem ser inte den stora bilden, dem ser inte sin framtid, för att dem är så pass unga. Det enda dem ser är JUST NU, och det driver dem till att hoppa, skära, och ta överdoser. Jag är livrädd för att jag kommer att ha barn någon dag som är så uppslukade av sina tillfälliga, nedstämda känslor att dem begår ett misstag som inte går att få ogjort.

Detta inlägg har inte mycket med astrologi att göra, men jag blev så påverkad av det jag såg nu, att jag var tvungen att skriva av mig.

Ikväll har jag roat mig med mitt vanliga sällskap beståendes av en fisk, en oxe, en vattuman och mig själv i form av en jungfru (ja, jag håller koll på vilka soltecken mina vänner har, och inte bara soltecken, jag kan deras astrologiska kartor utantill).

Jag har ofta funderat på hur det kommer sig att våran kvartett kommer så fantastiskt bra överens, och det finns ett astrologiskt svar till det. Jag tar mest upp månen och sol då det är dessa planeter som utgör kärnan för ens personlighet, vad man består av så att säga. Merkurius är sättet man uttrycker sig på, venus är ens smak, mars är hur man väljer att använda sig av sin energi, sen kommer dem högre planeterna. Således är sol och måne den kärnan som utgör en som person.

Vi har mig; en soljungfru och en måntvilling, jord och luft blandat. Man brukar säga att dem aktiva elementen, pluselementen är eld (vädur, lejon, skytt) och luft (tvillingar, vågen, vattuman) och dem "negativa", passiva, även magnetiska elementen är vatten (kräfta, skorpion, fiskar) och jord (oxe, jungfru, stenbock). Nu handlar det inte om att dem som tillhör jord och vatten elementen är passiva eller negativa, utan snarare att dem tar emot och omarbetar energi, medan eld och luft elementen sänder ut energi.

Alltså; i mitt gäng, är vi två flickor (inklusive mig) och två pojkar (vi är inga par, en av pojkarna har en flickvän, det är även honom jag är hjälplöst förälskad i. Drama någon? Månkonjuktion någon?). Den astrologiska förteckningen över oss ser ut som följande: Jag är en soljungfru och en måntvilling, den andra tjejen är en fisksol och lejonmåne, en av killarna är en solvattuman och en månlejon, och andra killen är en soloxe och måntvilling. Intressant eller hur? Vi fyra utgör en intressant kombination, speciellt vad gäller månar. Två lejonmånar (tjej, kille) och två tvillingmånar (tjej, kille), luft och eld, båda väldigt energiska element, vilket ger oss den här högljudheten som alla utanför vårt gäng stör sig på men som vi inte kan låta bli, och som kommer så naturligt (det är sjukt, vi kan sitta på ett café och diskutera ett av våra vanliga ämnen, och helt plötsligt tittar jag runt och ser hur folk bara stirrar ont på oss, och inser att vi skrattar och pratar aaaaalldeles för högt).

Vidare har vi två jordsolar (jungfru och oxe, tjej och kille), en luftsol (vattuman) och en vattensol (fiskarna). Det finns inga element som saknas bland oss fyra. Tillsammans utgör vi alla fyra elementen, vilket gör att vi tillsammans känner oss rätt så fullbordade. Framför allt är det väsentliga som jag nämnde tidigare i det här fallet, just månarna. För att solen symboliserar endast hur man själv känner sig, den här innersta essänsen av en. Jag är en soljungfru, jag känner mig lugn, jordisk och analytisk, men jag framstår inte som det inför andra människor. Varför? Jo, framför allt är det ascendeten (utseendet och sättet, här kommer vi inte på hussystem som jag inte ens börjat gå igenom) som spökar och ger människor som inte känner mig väl fel uppfattning om mig. Men mina vänner har tagit sig förbi mitt första hus (det första man märker och känner av när man träffar någon ny) och känner framför allt av min måne som symboliserar det jordliga liv vi lever, dvs våran fysiska kropp (den som våran mor gett oss, därför är är månen även en representant för modern i astrologin), månen symboliserar våran vardag, våra liv. Hur vi är i verkligheten kort sagt. Därför är det helt häpnadsväckande att dem absolut bästa vännerna jag har är två månlejon, och en måntvilling precis som jag själv. Vi fyra smälter ihop med hjälp av våra månar, och utgör denna härliga kombination som gör att vi faktiskt är riktigt goda vänner, trots omständigheterna (vi umgås som två par, trots att vi inte är det).

En annan fantastiskt intressant sak som jag märkte när jag slängde ihop en synastri (man lägger ihop två eller fler kartor för att se hur människor passar ihop astrologiskt sett) på mig själv, min mamma och min mormor. Föreställ er min häpnad när jag såg att ALLA vi tre är måntvillingar. Dessutom ligger min och mormors månar i konjuktion (jag har alltid känt att hon förstår mig som ingen annan), och mammas ligger i den sista dekaden (jag kommer gå igenom dessa någon dag också) på tvillingtecknet, men likt förbannat ligger den där, i tvillingarna precis som min måne gör, och mormors.

Sen har jag även upptäckt, efter en noggran genomgång av kartorna för dem människor som verkligen betytt något för mig, att dem flestas månar hamnar i vattumannen, som också är ett lufttecken, precis som min egen måne. Astrologi får verkligen en att tappa andan ibland. Jag tycker att måntecken är betydligt intressantare än soltecken, och för kvinnor är det oftast deras måntecken som representerar dem (månen symboliserar kvinnan i astrologin). så om ditt stjärntecken är fisk och du känner bara... det där stämmer inte in på mig alls, så behöver du helt klart veta ditt måntecken och får svar på alla frågor.

Sådärja, dags för lite sömn kanske? eller vad säger ni? jag är ju som tidigare nämnt en nattuggla som aldrig kan komma iväg tills sängs i tid. Dessutom har jag haft en fruktansvärd vecka med allt vad killar och kärlek heter. men det tar vi nästa gång. godnatt hörni!

Det ringde en liten klocka idag. Den där lilla klockan som har ringt sedan augusti månad skramlade till idag. Vad klockan vill? Den vill påminna mig om en väldigt stark månkonjuktion (och merkurius också). Dem vill påminna mig hur starkt jag kände (känner) för den här killen redan från början, nästan från dag ett. Trots att jag visste att han har flickvän (och jag hade pojkvän då också). Men det går inte att ta miste på, vi skulle passa fantastiskt ihop.

Soloxe och soljungfru (jordelement båda, och tecken av samma element hittar ALLTID någonting gemensamt. dessutom är oxar lite av mitt öde och min svaghet) och så måntvillingar båda två (konjuktionen). Min merkurius hemma i jungfrun, hans i tvillingarna (också hemma i sitt tecken). Vidare; min venus i vågen (hemma), hans venus i oxen (OCKSÅ hemma). Min mars i jungfrun, hans i kräftan (fantastisk kombo, då jungfrun och kräftan är en av dem få kombinationer som klickar på en gång). Vidare kommer dem högre planeterna som är mindre relevanta, men även där hamnar hans mars på min jupiter, och hans uranus, neptunus och saturnus i mitt sjunde hus (fast det är väl inget speciellt, alls som är födda mitt år har sina planeter där).

Och jag går runt och har mig över någon pojke som jag tror att jag tycker om, bara för att han råkar vara söt och heta mitt favoritnamn. När jag i själva verket är hjälplöst förälskad i vad man kan säga är nu en av mina goda vänner. En god vän som är upptagen. Väääldigt upptagen, som jag nämnt tidigare så har han och hans flickvän en sol (hans) måne (hennes) konjuktion. Dem har ett starkt band. Men jag och han är pefekta tillsammans. Och jag går runt och beter mig som om någon annan än honom spelar någon roll. Varje gång jag har kontakt med honom (ofta nog, kanske oftare än jag borde), märker jag hur lätt vi har det med varann. Det finns inga missförstånd, inga konstigheter, det bara kommer helt lätt... som det ska. I'll be gone.. in a day or two.

Någon dag kommer jag att stå där med honom, och han med mig, och vi kommer att vara lyckliga. Så här starka samband i ett horoskop går inte obemärkta förbi (hoppas jag). Säg vad ni vill säga, men det är karma det här. Vi har så många punkter i våra kartor som stämmer att den enda slutstationen för oss är med varandra. Han vet det. Han tror det. Han gissar sig till det. Jag vet det. Jag vet det. Jag är en astrolog, jag vet allt jag behöver veta.

Godnatt hörni, jag ska komma ner till jorden och erkänna att jag har en forskningsmetodtenta nu på fredag som jag verkligen behöver plugga till, och det kommer jag att göra nu innan fredag. Alla tankar på min lilla, söta granne ska åt helvete. Det är över nu. Innan det ens började. Lika bra det. så kan jag fokusera alla mina tankar på min goda vän som jag är hopplöst kär i. Och alkohol, låt oss inte förglömma min allra bästa vän , alkohol.

Jag fick något av en kalldusch häromdagen. Tjejer vet ju hur duktiga tjejer är på att läsa in sig i saker som pojkar säger, men jag tror inte ens att mitt analyserande jag gick till överdrift i denna situation.

För inte så längesen träffade jag en ung man, och han är yngre än mig, kanske är det det som är felet. I varje fall, vi träffades, vi gillade varandra, vi började umgås, vi började gilla varann ännu mer. och sen kommer kvällen då han säger "du är allt en god vän du", och det slaget... efter allt vi har gjort, alla känslor, vi har till och med haft sex... och så kommer detta. Ska jag slänga astrologin åt helvete? jag såg så mycket i våra kartor, så mycket potential. Men å andra sidan, är en jordmåne något jag behöver? jag har redan varit där, dem där jävla oxarna stalkar mig, och kommer säkerligen att göra så livet ut. Oxar, vattumän, lejon och kräftor är mina svaga punkter. Ett av varje element.

Jag känner bara att på sistone har jag VERKLIGEN börjat tycka om honom, på det där sättet att jag saknar honom när han inte är här. Och jag hoppades på att han kände likadant, men han valde andra människor framför mig flera kvällar i rad, och sedan den sista kvällen innan han skulle åka bort i fem veckor bjöd jag hem honom på middag... "du är en allt fin vän! men jag ska iväg på annat håll. ha en grym kväll". och man bara.............. tack. Precis det jag ville höra.

Om han bara visste hur rätt vi är för varann, hur mycket han kan få av mig, framför allt i kunskap, i musikväg, i erfarenhet, känslor. Han kan få MIG. Jag är en sån tjej man snubblar över väldigt sällan, en sån tjej han aldrig mer kommer att snubbla över. En av mina goda vänner frågade mig häromdagen när vi diskuterade pojkar, "är du inte rädd att han ska tröttna på dig? Typ, blir intresserad av någon annan? jag är ständigt rädd för det när jag träffar någon ny", och min reaktion var... "tröttna på mig? hah, mitt främsta vapen är just tid. Ju längre tid någon spenderar med mig, speciellt av det motsatta könet, desto mer faller dem. För det finns ingen som jag". Det må låta arrogant, men det är väl min tvillingmåne som känner sig så pass överlägsen, med det konstanta informationsflödet.

Men så kommer den här jävla fittsituationen, där jag inte kan påverka något alls. jag kan bara vänta, och hoppas på att han kommer börja sakna mig till helgen. och inte bara vilja ligga, utan bara ha mig för att jag är jag. för att jag är den enda i sitt slag.

Som tur är är jag så upptagen denna vecka med tentor och allt att den förhoppningsvis kommer att gå tillräckligt snabbt. men tänk om helgen kommer och han inte hör av sig? jag kommer att gråta floder. jag kommer att sitta hemma, knarka, supa och gråta. jag kommer att bli mitt gamla destruktiva jag. jag slutade egentligen aldrig att vara henne. jag tog bara ett uppehåll. men är han, lillen, verkligen värd detta? ja men jag tar ju vilken ursäkt som helst för att falla tillbaka i gamla vanor. jag behöver egentligen ingenting för att hamna där. och han är detta ingenting. vi ses till helgen hör ni.

Jag har alltid tyckt om att ha en plats att ventilera på, tråkigt är ju att jag är ett barn av internet, vilket gör att mina ventileringar vare sig jag vill det eller ej blir offentliga. Jag kan ju skriva för hand, men vem fan gör det egentligen?

Nej, dagens kvälls/nattinlägg ska handla om hur glad en kille gör mig, men hur perfekt hemma jag känner mig hos en annan kille. Och det har med astrologi att göra, allting har med vårt solsystem att göra, och killen som får mig att känna som om jag aldrig vill gå ifrån honom har en enkel men stark aspekt med min karta. Och det är nämligen en månkonjuktion (dvs att våra månar hamnar precis på varandra) i tvillingarnas tecken, samtidigt är det hans merkurius/mån konjuktion (i hans karta) som hamnar på min måne, vilket gör att jag vill lyssna på honom i all oändlighet, och han bara njuter av att någon vill lyssna på hans konstanta, arroganta trams. Där kommer mars/jupiter konjuktionen på ASC fram, antigen hatar man någon som hamnar där, eller så älskar man dem. Börjar gå åt hathållet för mig och honom, men jag undrar om inte det är för att jag blir så frustrerad över att han är upptagen. Och inte ens det, om han var med någon som är bättre för honom än vad jag är skulle jag kunna leva med det, men jag vet ju att han är fel ute. Klart det känns som att han är där han ska vara, för honom (han och hans flickvän har en mån/sol konjuktion, är det är en VÄLDIGT stark aspekt). Men, problemet är att han är en sådan märkbar tvillingmåne att hans oxmåne till flickvän (ja, jag har kollat allas kartor i detta sammanhang) måste fan driva honom till vansinne ibland, med sin... kanske inte tråkighet, men hon är väldigt konstant i sättet. Och tvillingar gillar ombyte, inte stabilitet. Stabiliteten står oxar för.

Jag ser hur han tittar på mig, jag märker hur svårt han har att slita blicken från mig. Han är visserligen inte den enda, och det må låta jävligt arrogant från min sida. Men jag har spenderat så många år med att fundera på vad som är fel på mig, varför ingen lägger märke till mig, att idag känns det skönt att säga, att jag ser riktigt bra ut. Och uppmärksamheten som jag har saknat från det manliga könet fram tills jag var 20, tar igen sig med råge nu. Tack för en vågvenus planeterna. Jag har nämnt det tidigare, och jag nämner det igen: kvinnor med sol, måne, venus, eller asc i vågen är vackra som få, och drar till sig uppmärksamhet. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Mina kärleksproblem, som alltid kommer att finnas där med tanke på min fantastiska trigonkvadrat, där venus ligger i fokus tillsammans med Uranus i sjunde (!) huset, och jupiter i första, kommer nog även att ställa till det en hel del. Och idag står jag där, men en fantastisk kille som jag blir glad av i kvadrat till denna människa som jag passar ihop med på alla plan men som redan är upptagen. Är det smärtsamt? Nej. Det är spännande. Det är livet. Det är mitt liv just nu. Alldeles nyligen var jag i det här superseriösa och väldigt stabila (han var en månoxe) förhållandet, och jag trodde så naivt att det var han som skulle vara vid min sida livet ut. Tills jag började med astrologi, och insåg så mycket mer.

Idag så är jag nöjd. Jag har en kille jag trivs bra med och tycker att spendera min tid med, jag har en kille som är ouppnåelig för mig, men som jag vet har lika starka känslor för mig som jag för honom. Och han kommer förstå vikten av det med tiden. Jag behöver bara vänta. Det har jag sagt sen första veckan efter att vi såg varandra. Jag visste på en gång, att det enda vi behöver är tid. Och han känner det med, så stark är den månkonjuktionen vi har. Han har det inte bara svart på vitt, för honom är det bara någon känsla (varför är jag så starkt dragen till just henne?), men för mig är det ren praktik (i form av astrologi).

Det får bli nog med svamlande nu, jag har inte skrivit det jag tänkte från början. God helg på er, och lev det livet ni är menade till att leva. Det gör jag, och jag har nog aldrig mått bättre. =)