Är osäker på vad jag ska tala om ikväll. Vi har haft en bra kväll med vänner och Eurovision. Jag tänker ju alltid i astrologiska termer, så när vi satt där, fem personer, så var det enda jag kunde tänka på att i det här rummet finns det: tre tvillingmånar och två lejonmånar, vilket är hyffsat ovanligt. Men inte i vårt gäng.

Jag håller fortfarande på att dö lite inombords pga min andra halva. Jag kallar honom det för att han är det rent astrologiskt sätt. Vi är en sjukt bra match. Jag hatar honom för att han är precis som mig, och vårt samspel kommer så självklart. Varenda liten hint som bara lyser lite snabbt i mina ögon uppfattar han, han läser av signaler som ingen annan. Och jag är så löjligt svag för det. Kan någon läsa av mitt komplicerade (vad jag tror) sinne, så är han värd att ha. Jag blir så oerhört uttråkad på människor som jag kan spela för. Att dem inte ser igenom mig gör att jag inte har något intresse för dem alls. Så är det inte med honom, hans tvillingmåne märker allt. Och berättar det genom hans Merkurius som ligger i konjuktion med våra månar. Och jag bara sitter där och njuter av att lyssna på det. Av att lyssna på han ständiga tjaffs om ingenting. Jag har nog aldrig träffat någon som honom. Han är en sådan person som för alltid kommer att finnas kvar. Om 20 år kommer jag att komma ihåg honom lika tydligt som ikväll. Jag kan inte ens hoppas att på att det kommer att bli vi.

Ikväll saknar jag min ryss. Han var så omväldigande, uppochnervändande på hela min tillvaro, min existens, mitt liv och min förståelse av min värld. Han gjorde så att jag växte, han gjorde så att jag tog ett steg tillbaka till min kärna, min kultur. Musik, serier, filmer, språk, lekar, tankar... allt det kom tillbaks till mig, som om jag aldrig lämnat mitt land. Jag trodde länge att vi var perfekta för varandra. Att han var den enda. Det var en sådan fantastisk historia. Det är genom honom som den astrologiska världen öppnade sig för mig. Och det fanns inget som inte han stöttade mig i. Han älskade mig. Så där rent som jag aldrig tror att någon annan aldrig kommer att göra. Allt jag gjorde och sa var sött. Och det bästa? Det bästa var att jag kunde lägga mig på kvällen bredvid honom, på hans axel, och känna total lugn. Det var så perfekt, att bara ligga där. Jag hatar att behöva somna ensam. Ja hatar att jag aldrig kommer att hitta någon (tror jag) som kommer att älska mig lika mycket som han gjorde. Han älskade mig, för den jag är. Han var så kär i mig, det var så längesen jag upplevde känslan av att vara så älskad, så åtrådd. Jag är bara ensam ikväll. Som vanligt. Hans ruffsiga hår, dem där stora blåa ögonen, det här förvirrade uttrycket, hans skratt, hans sätt, hans lila tröjhelvete som han alltid hade på sig, hans perfekta längd. Att bara få krama honom och försvinna i hans armar. Hans lukt. Den där ringen han alltid hade på ringfingret. Halsbandet med ett kors och en guldplatta på som jag alltid pillade med när vi la oss på kvällen. Alla nätter vi haft tillsammans, alla serier vi sett, all alkohol vi drack.. dem resor vi gjorde.

Men jag kan inte förneka det, vi passade inte tillsammans. han fattade bara inte mig. Hans eldighet och oxmånen var så tvärtemot min lätthet och "säger saker bara för att få säga något". Han hajade inte grejen med mig. Jag tror att jag förstörde honom. Jag förstörde oss. Och det är väl lika bra. Det är bara ibland som allt sköljer över mig och jag måste handskas med dem där känslorna, som ju kommer ikapp mig någon gång. En vacker dag kommer jag vakna och inse att min och ryssens historia var den vackraste och mest spännande historien i mitt liv. Och jag kommer att gråta. Jag kommer att gråta än en gång.