Kräftan är ett moderligt tecken. Det är ett stjärntecken som styrs av månen, symboliserar känsloliv, moderlighet, omhändertagande och sentimentalitet. Men framför allt är det ett tecken som står för att vara mamma, för att kunna bära ett barn och föda det, ge det mat i form av mjölk, ta hand om det och se till att det lever, kort och gott beskydd och reproduktivitet.

När man har sin ASC (ascedent, stigande stjärntecken i öst när man föds som karakteriserar en stor del av sin identitet) i kräftan, blir en del av ens personlighet plågsamt medveten om hur det skulle kunna vara, och hur viktigt det är, att vara förälder, att vara mamma (ta hand om). Att ge liv. Det är inte bara tillbakadragenhet och osäkerhet som syns utåt, man kan även föreställa sig en tydlig bild av hur det är att skaffa, ta hand om, och att ha barn.

När man blir frånryckt det på ett högst orättvist sätt, som docks speglas i kartan (dåligt aspekterad venus i 5:te hus, som står för barn och "fortsättning"), så blir man även plågsamt medveten om HUR det skulle kunna vara att ha en liten person som vore till hälften ens fantastiska själv och hälften den personen man älskar mest i världen, ens partner.

Det är så hemskt att inte bara ha en dålig förutsättning (omöjlighet) att skaffa barn, utan även ha en del i sin personlighet som starkt talar för att man inställd på att avla fram och uppfostra sin avkomma. Det är väl det som är så ironiskt med astrologi, livssväg och karma.

Det man i sin karta strävar och karmiskt vill efter, är kanske det man inte heller på något sätt kan uppnå i sitt liv, och därför står man i en evig konflikt mellan det som vill, men det som inte kan uppnås. Moment 22 i sitt esse.

Att se en ny, liten person med ens eget hår, ögon och karaktär, eller en liten person som speglar den personen man valt att dela sitt liv med, måste ändå vara en ultimata lyckan för dem flesta. Och för dem som det inte är lycka, dem har ändå oftast det valet att ta. Men vad händer när det valet rycks ifrån en? När man inte får fortsätta sitt släkte? När man inte får ge en ny, liten person allt det man kan och vet?

Jag vet, tror och lever efter att dem vägar och förutsättningar vi får, har en mening. Det finns en mening med allt som sker, och säkerligen finns det en universiell tanke bakom allt som sker i mitt liv och med mig, precis som med alla andra. Kanske är jag så insatt i astrologi för att få lugn och ro i mina problem. Kanske mina barn hade blviit missbrukare eller kriminella. Kanske hade jag varit en så dålig förälder, kanske hade jag uppfostrat min familj till något högst dåligt. Kanske jag hade förlorat mina småbarn i sjukdomar, olyckor, eller något annat. Kanske det hade tagit så hårt på mig att mitt liv inte hade längre varit värt att leva. Kanske finns det någon tanke på bakom, jag hoppas på det, jag vet inte det.

Men varje dag fortskrider, kvinnor blir gravida och föder barn som den mest naturliga saken i världen (vilket det är), och här sitter jag och hoppas på att mitt (och min partners) liv blir ändå tillräckligt bra utan att jag ser mina egna ögon i min dotters blick, eller min mans personlighet i min egen son.

Jag bilr äldre för varje dag och hoppas att jag värdigt kan leva hela mitt vuxna och gamla liv utan några större betänkligheter eller konsekvenser över det faktum att jag inte är en fullt normal kvinna, med ett fungerande reproduktionsystem. Jag hoppas att det varken påverkar mina relationer, mig eller mitt psyke till den grad att jag mår dåligt mer än vad gör idag. Jag hoppas att jag med värdighet kan se min kull växa upp och skaffa barn och familj utan att vara så avundsjuk att det påverkar mig, min partner eller dem. Jag tror, vet och hoppas att jag är stark nog att kunna leva det livet jag blev tilldelad utan att det faktum att jag är ofruktbar kommer att påverka mig så att jag mår så dåligt att det påverkar min livskvalite. Jag hoppas.