Idag har varit en ypperlig jävla dag. Tänk om hela mitt liv kunde bestå av sådana här dagar, sa hon. Och insåg sekunden därefter att det ju faktiskt är precis så möjligt som det låter. Det enda jag har gjort idag är nyttiga saker.

Jag gick upp tidigt

Jag sökte sommarjobb och åt en hyffsat nyttig frukost

Jag skrev på tentan i ett par timmar

Jag spikade C-uppsatsen

Jag var ute och sprang i solen

Jag var på gymmet

Jag handladestädadelagadenyttigkvällsmatochåtdenochbar
adenochingentingannat.

Jag pluggade juridik flitigt i flera timmar

För att efter det ta en timmes kvällspromenad och sen avsluta dagen lagom sent (22.45) med en kopp te och kurslitteraturläsning i sängen. Förhoppningsvis kommer jag även att somna som ett spädbarn och sova fulla 9 timmar innan morgondagens föreläsning. Tänk hur rofylld jag känner mig. Och tänk att varje dag egentligen ska se ut så här, och få mig att må så här. Samtidigt som man har ett stabilit, givande partnerskap, gemensamma framtidsplaner om lägenhetsköp, resor och förhållandet i sig. Vilket liv. (Jag försöker lura mig själv att mina dalar hade avdunstat i ett sådant drömliv). Jag försöker lura mig själv att allt är bra när man lever ett sådant liv. Men det vet jag ju inte att det inte är. Men det är inte poängen ikväll.

POÄNGEN är att idag har fått mig precis så välmående som jag vill vara. Hela tiden, varje dag vill jag må så här.

Jag vill vara frisk, skarp, stark, snabb, pigg, påläst, aktuell och hälsosam (och snyggast i världen dårå). Det är vad alla mina planeter i jungfrun fullkomligt skriker efter (renlevnad och kunskap).

Solen i jungfrun säger "du vet ju att din identitet i grund botten är som stabilast när du gör rätt saker, som är allt ovanstående". Min Mars i jungfrun stämmer in "lägg ALL din energi på välmående och din hälsa, det är där som den får bäst utlopp och är mest välriktad". Merkurius i jungfrun gör redan rätt, för allt detta tänker jag ju redan. Och när mina tankar (Merkurius) stämmer överens med mina handlingar (Mars), så infinner sig det stabila välmåendet och känslan av tryggheten i sitt varande (Solen).

Men så kommer min lättvindiga, pillemariska, dubbelansiktiga, stöld-och-lögnbenägna Månen i tvillingarna och bara "men jag vill inteeeeeee, jag vill förtränga verkligheten så gott det går (placerad i 12:e huset till råga på allt), leva i isolering från resten av den sociala  realiteten, och gärna göra det genom att lägga en dimma över andra delar av horoskopet, och tysta dem andra planeternas enträgna röster. Detta gör vi med fördel genom att dricka alkohol, bruka droger och överäta titt som tätt. Gärna sova konstiga tider också, nu när man ändå är igång".

Och jag lyder min svaga vilja, jag stänger öronen åt resten av min personlighet som skriker efter att få sjunga, läsa, skriva, springa och fylla mitt liv med mening och kunskap. Efter att få tvätta dem där jävla fönstren och sortera i alla mina lådor. Efter att ta in så mycket kunskap om astrologi och mänsklighetens historia som jag bara kan under min korta livstid. Efter att ta ett djupt, djupt andetag och inte känna hur det svider i lungorna. Att kunna springa en mil. Att väga 60,8 kilo. Efter att skriva böcker och öppna en egen astrologimottagning. Att utbilda sig mer och jobba tills benen inte bär.

Men jag stänger av det som behövs för tillfället och får sedan handskas med den vägg av ångest som denna dissonans mellan måste-och-vill ha, upprättar. Och se där, visst finns det en aspekt i horoskopet som stärker detta också! Eller ja, berättar om det, från vilket håll man nu vill se det. En typisk kvadrataspekt (90 graders vinkel helt enkelt) mellan solen (måste/rationalitet/identitet) i jungfrun och månen (vill/önskningar/"själ") i tvillingarna. Kort och gott en konflikt mellan jaget och detet, om man nu ska tala Freudianska. Tänk om denna kunskap var nog för att övervinna denna trevliga företeelse. Men nej, likt förbannat övervinner viljan gång på gång, och där sitter jag med produktiva dagar en gång i veckan, at it's best, och drömmer om ett liv som bara jag kan skapa. Resten av tiden spenderar jag med att förstöra mina lungor på det mest effektiva sätt och trycka i mig mat som om det inte fanns en morgondag. Puh. Får man inte ångest av det, så säg av vad.

En vanlig torsdagkväll. Ser mig om på människors meningslösa liv, träning och bananpannkakor på instragram, slentrianhandla på ica. Och förstår att det är endast meninglöst i mina ögon, för att jag idag ser det så, inte som jag förut trodde, för att hela världen är meningslös. Imorgon, eller dagen efter det, kommer jag glatt skutta iväg till gymmet, köpa tomater på ica och lägga up fläskarren på insta. Och vara glad över det. Men just idag har det ingen mening. Hur förmår sig människor att hålla i en kontinuerlig känsla av tillfredställelse över existensen?

Jag har precis skrivit flera sidor om existensiell ångest, och det enda svaret jag har, är att det bara är att stå ut. Stå ut med rastlösheten, oron, knuten i magen och bara titta på hur klockan slår över minut efter minut, hur den dyrbara tiden av vad som kanske är den bästa tiden i mitt liv, sakta rinner undan. Jag vet ju inte. Medan man sitter och inbillar sig att det är en meningslös kväll. Jag skulle kunna fylla den med saker! Slår det mig. Böcker och astrologi, och promenader, dansande framför spegeln, candycrush och slötitt på tv. Men allt det är grått, det är ointressant just nu. Just nu finns en torsdagseftermiddag, det har mörknat utanför fönstret, och det är många timmar kvar till läggdags...

Önskar att jag ibland bara kunde uppskatta livet. Den här ständiga antydan till en närliggande depression och att slängas in i en ofrivillig melankoli har spökat sedan jag var liten. Det är så enkelt, Månen i 12:e huset. Alla känslor, det undermedvetna, drömmar, adaptionen och socialisationen till omgivningen och verkligheten, känslan av att "vara". Allt det stängs in i det dolda, ensamheten, fångenskap, melankolin, en vilja av att "förstöra", att "inget spelar roll", att vi alla ändå dör någon gång, det universiella. Blandat med ångesten över att tiden rinner iväg så snabbt, att ännu en dag, vecka, månad har gått. Över att jag blir äldre, inte hinner med, hänger inte med, tappar tiden i en meningslöshet, istället för att göra något utav det. Komma på en idé till en C-uppsats kanske. Leta efter ett sommarjobb.

Jag är en ängslig varelse. Har det visat sig. I yngre dagar trodde jag inte att något bekom mig, min deterministiska övertygelse om att det som är menat att hända med mig, händer, räddade min tillvaro. Men idag kan endast en idiot förneka det faktum att vi skapar vår egen tillvaro. Att allt som har hänt i mitt liv är mitt eget val är en skrämmande tanke, men något ännu mer skrämmande är att det som inte har hänt i mitt liv, bär jag ansvaret för också. Dem där olästa böckerna, den otränade kroppen och dem förstörda lungorna är min egen produkt. Jag har skapat den verkligheten för mig själv, och får skörda konsekvenserna utav det. Således borde denna torsdagen vara helt i mina händer. Jag har alltid sett mig som lite utav en optimist, allt löser sig liksom. Det är jag fortfarande, en bitter optimist. Allt löser sig, men inte kommer det att bli lätt på vägen minsann. En torsdag, år 2014. Vem kunde ha trott det.