Det har gått exakt en månad sen jag skrev något. Då var jag ny på mitt jobb, ganska nedslagen och kände inte groovet så att säga. Dålig atmosfär, dålig feeling. Stod på gatorn och grät. Blickade upp och gnydde av ångest som åt mig inifrån. Var kanske inte så illa. Men det kändes rätt jävligt.

Lever på lånade pengar. Sitter och dricker och äter på lånade pengar. I en perfekt värld har jag råd att vara ute och äta två gånger i veckan. Äta gott på fantastiska restauranger med tillhörande dricka. Säg en 600 per gång. 1200 per vecka. Nästan 5 000 i månaden på bara att äta och dricka gott. Då kanske man ska snitta 30 i månaden. Jag ska nog inte byta jobb. Jag vill nog inte byta jobb. Jag träffar så mycket fantastiska människor varje dag. Framgångsrika kostymklädda män (och det är oftast män), som luktar en svag doft av supergott och apdyrt och säger sig själva vara charmiga. Pratar om CAD-system, hosting och enterprise, MRC och TB. Ibland förstår jag knappt hälften, men jag nickar och ler, och hoppas på att brist på kunskapen inte syns i mina ögon. Men det gör det förmodligen, mitt ansikte är dessvärre som en öppen bok, även om jag vill låtsas om annat. Mina ögon ger ifrån sig alla mina tankar. Typiskt kräftasc att ha noll pokerface.

Växlar mellan lugna kvällar med Dostojevskij, Ravel och Brahms och öl, snuskhak och hamburgare med nikotin. Jag klarar mig inte utan det. Jag måste få komma ut bland människor. Det påkallar min Vågvenus. Hon vill ha sociala sammankomster, och jag kan inte säga nej. Det är ett inre behov som kräver sitt. Våra inre behov är luriga på det viset, för de är inte alltid bättre för vår del, utan de vill ha sitt. Oavsett vad vårt jag tycker om det.Oavsett om det är nyttigt eller inte. Fast nyttigheten är väl kanske inte heller livet. 

Precis framför mig sitter det en likadan som jag. Ensam i baren, med en uppslagen laptop. Han sippar dock på en Ramlösa och stoppar in en Granit under läppen då och då. Typisk södersnubbe. Kort hår på sidorna frisyr, en skjorta med körsbär på, höga strumpor, chinos, lackskor och en tunn klocka på handleden. Han skulle lika gärna kunnat komma från 50-talet. Han ser bra ut. Jag känner en gemenskap. Vi är ju här ensamma båda två och fördriver tiden. Jag är inte ensam om att sitta ensam vid bardiskar och dricka mig full. En timme går, jag sneglar på hans rygg då och då. Han lägger absolut inget märke till mig. Plötsligt rusar det fram en virvelvind av hår, parfym, förkläde och tjej fram till honom och kysser och kramar och kysser mer. Hans flickvän är servitris här. Han sitter och väntar på henne. Det ante mig. 

Fortfarande bara jag här. Och tänk att jag valde att inte byta plats bara för att han satt här. Tragiken tar aldrig slut. Den enda som märker mig är den halvfeta bartendern från Tensta. Han menar på att borde laga pullerd pork för att fånga hans hjärta. Men det vill jag inte. Jag behöver inte fånga HANS hjärta. Och jag behöver då verkligen inte göra något för att fånga någons hjärta. Kanske hänga med dem. Det borde räcka.