Alla inlägg under maj 2015

Av asabovesobelow - 31 maj 2015 22:13

Jag kanske har förbrukat min kärlek. Jag kanske var tilldelad två riktiga kärlekar. Lykliga, ömsesidiga förhållanden. Men problemet var ju att inga av dessa heller kändes helt rätt. Annars hade jag inte avslutat dem. Då. Kunde ha fått det mesta jag velat. Men det är aldrig nog. Aldrig nog. För jag behöver inte gå den vanliga vägen.


Drömmen om barn är en avlägsen fantasi som jag plockar fram och vänder och vrider på ibland. Ibland när jag ligger om kvällarna i sängen så föreställer jag mig en dotter eller en son som liknar mig. Ett litet barn som är som mig. Ett litet barn som bara är mitt. En familj som sitter och myser i soffan på kvällarna. Helgfrukostar och utflykter med barnen. Längtan efter att få komma hem till sina. Ibland somnar jag till den tanken. Drömmen om att få ha en stor familj. 


Och sen vaknar jag till min verklighet. En ensam sådan. En verklighet där jag snubblar in vid 23 varje kväll, ganska påverkad, till högljudd musik som jag somnar till på golvet och vaknar ibland på platser jag inte vet hur jag hamnade på. Sätter på mig en kavaj och vinglar bort till mitt alldels seriösa och allvarliga jobb. En verklighet där jag plockar runt hemma i en evighet och spenderar en hel dag med att vara ute och gå. En egoistisk verklighet. En verklighet som tillåter mig att göra precis vad jag vill.


Jag kommer lämna er alla en dag. Lämna det här landet och endast titta tillbaks för att notera äckliga blöjor och föråldrade ansikten på dem som jag en gång jag kände. Ni gick alla en väg som jag inte behövde gå. Inte kunde gå och inte kunde få. Därför blev jag bättre. Kan bli åtminstone. Jag behöver inte välja bort, jag blir ställd inför ett faktum. Blev ställd sedan många år tillbaka. 


Drömmer om att ligga sängen i skymning, lyssna på plågsam musik, efter en flaska champagne och gosa in sig i någons famn och svindlande lukt. Slumra till och börja kyssas, följt av drömlikt, långsamt sex i halvmörker. i en dvala. En sommarnatt. En natt i juni. Jag är ju bara 25. 

Av asabovesobelow - 30 maj 2015 22:12

Det är lite besynnerligt att veta att det finns ett gäng människor som återkommer för att läsa mina innersta tankar. Det finns en person som förmodligen återvänder med jämn frekvens, och han vet att jag vet. Vi båda vet. Inget som han läser i denna blogg, skulle vara en nyhet för honom. Orden jag använder är självklara och bekanta för att vara mig, och tankarna är vad som har utforskats de senaste tre åren. Han har velat utforska, nystat upp det där mörka för att numer på förhand veta vilken bokstavsföljd som kommer lämna mina läppar, sett i mina ögon långt innan det yttrats. Gåvan av tid. 


Men det finns fler. Fler som återvänder och läser mina stympade resonemang, oftast dem mest negativa, färgade av plötslig melankoli och vodkaafasi. Sällan mitt riktiga jag i sin helhet, men kanske snarare det värsta i någon form av koncentration. Blandat med ren planetterminologi. Förstår ni ens något? Känner jag er? Springer vi på varandra vid kaffemaskinen, eller vet ni vem hon är? Tack för att ni återvänder. Det betyder att mina ord är fängslande. Ryckta ur sitt sammanhang, men likväl tillräckligt intressanta för att vilja läsa mer. 


Jag har alltid varit en ord-människa. En stark Merkurius kommer man inte ifrån. Den ger ofta ett rikt vokabulär, fallenhet för språk och sång, skrivtalang och snabbhet i tanken. Sångare, författare, oratorer, retoriker, journalister är ett fåtal yrken som styrs av Merkurius. Hans bevingade sandaler gör det lättare för människor att sprida information, få ner saker i skrift, lyfta telefonen och lära sig nytt för att föra det vidare. Men Hermes brukar även sno allt som inte är fastskruvat, hitta på saker friskt, ljuga ihop historier för sitt eget bästa och sprida falska påståenden. Varje egenskap är dubbelsidig som bekant. Generösa människor har sällan bra ekonomi, och sparsamma kan upplevas som snåla. Smarta människor har en mindre social krets, och sociala människor kan ibland blott vara ett tomt skal.


Många tankar som snurrar idag, minnesskärvor flyter snabbt och plötsligt upp till ytan, skär ett litet snitt i hjärnväggen och sjunker till botten igen. Blodet som sipprar ut är varmt och kletigt, ångesten. Jag förstod för inte så längesedan varför gamla människor oftast behöver så lite sysselsättning och stimulans. All aktivitet finns i deras tankar, hela livet att tänka tillbaks på. Intrycken, upptagna genom decceniumen håller dem upptagna. Det behövs inga fler, det finns så det räcker. Mitt unga sinne är inte i närheten av att vara påfyllt och färdigt, men redan nu klarar jag mig bra på egen hand med mina tankar. Klarar mig bra vore visserligen en lögn. Så många minnen, så många segment i livet som gör sig påminda. Och det finns inget dåligt att minnas. Inga tårar, inget hat. Bara kärlek, fantastisk musik, ungdomlighet och äventyr. Längre tillbaks än så går jag inte. Där är det inget som skär. Där är bara apati och idioti. Inte jag. Ett okänt barn.


Jag skulle egentligen klaga på livet idag. På att jag är ensam. Inte i fysisk mening. Jag, mitt riktiga jag, som jag är, har varit ensamt sen i höst. Mitt mentala jag som flinar förnöjt och ställer fråga efter fråga och bara väntar på att bli tagen. Av häpnad. Intresse, frågvishet, någon som blir helt till sig över just mig. Jag tänker inte vara ledsen. Vår allas fiende och följeslagare tid tar hand om det. Inte just nu och kanske inte imorgon eller ens detta år. Men det gör inget. För att jag vet bättre. 

Av asabovesobelow - 15 maj 2015 09:47

Det bästa med astrologi är den informationen som en sitter på om andra människor, som de ofta inte ens själva känner till fullt ut. De känner på sig ofta vilka problem som kan finnas, och vad man så att säga består av, men sällan kan man pinpointa det till exakta egenskaper. Ofta förskönar man sina brister för att inte rubba sin självbild. Vi människor är komplicerade varelser, och göra ofta konstiga saker, för att inte rubba någon form av identitet som vi byggt upp. Samma sak gäller till exempel vilken typ av tjejer/killar som man attraheras till. Man vet det när man ser den personen, eller får se den röra sig, men man kanske inte alltid kan beskriva det i detalj. 


Som tur är, så kan jag det. Det är på gott och ont brukar en del av mina vänner säga, då många tycker att jag är "falsk" och "manipulerande", samt "hur orkar du ens", när jag börjar anpassa mig utefter vad jag tror mig veta killen i fråga gillar. Som tur är ju, så är vi funtade på det sättet, att våra prototyper av vad vi gillar, drar oss till och låter oss möta personer som faktiskt kan leva upp till dessa förväntningar, utan att behöva spela nämnvärt. Dvs, vi går istället förbi människor som inte besitter de egenskaper som vi letar efter.


Naturligtvis händer det då och då att man råkar på människor som inte alls gillar ens typ, och har en helt annan bild av vad en "perfekt partner" är. Det händer ofta via nätdejting, då man förlorar chansen att approchera en person som man faktiskt oberserverat på riktigt. Ett exempel på det var när jag var på dejt med en man som hade både Venus och Månen i eldiga tecken (Skytten respektive Lejonet). Jag har tidigare gått igenom att en mans "prototyp" av en perfekt kvinna, förankarar sig i två idealbilder. Den första är rent utseendesmässig, samt även givetvis mimik, osv. Vad man attraheras av helt enkelt. Det är stilen kvinnan har. Och det är Venus som står för den biten. När man sedan väljer att sin partner, kanske en framtida fru, eller någon att dela livet med, så går Månen in och styr om. Månen är prototypen för fru och mamma kan man säga, hur väl man kommer överens i det vardagliga livet, och vad man förväntar sig av sin partner hemma. Dessa två planeter kan stå i  helt olika tecken i en mans horoskop, vilket är vad som bidrar till att man ofta väljer en kvinna till följd av en första anblick, och inser sedan att detta var ju inte alls vad jag vill ha. 


Hur som helst. Mannen jag träffade hade alltså sin Venus i Skytten, och månen i Lejonet. Hans typ av kvinna är inte bara den som syns mest i rummet och är mest effektfull, utan hon är även oerhört självsäker, utan ett uns av tvekan i sina svar. Självständig, utmanande, banbrytande, orädd, äventyrlig, störst, bäst och vackrast helt enkelt. Oerhört effektfull och ska trivas i rampljuset. Jag kan ju till viss del imitera den typ av kvinna, men det kommer så extremt onaturligt för mig, då jag nästan saknar eld helt i mitt horoskop. När jag pratar med människor, så har jag till exempel en tendens att titta åt sidan, uppåt eller någon annanstans när jag funderar på vad jag ska säga härnäst. Det är ett typiskt kräftdrag, som ger en drömlikfeeling. Detta är en typ av mimik som är direkt oacceptabel hos en kvinna med mycket eld i sig. Hon håller utmanande kvar blicken under hela samtalet. Jag kan kämpa med det i en oändlighet, men det kommer kräva så mycket ansträning från min sida, att jag inte ens kommer kunna prata. Kort och gott, så sågs vi aldrig mer efter två dejter, jag och ovannämnda man. Jag var helt enkelt inte hans typ, och betedde mig på ett sätt som inte var attraktivt för honom. 


Denna typ av teater spelar jag ofta, eftersom jag dels tycker att det är roligt att få män på fall, och det är även ett sätt att utforska mina astrologikunskaper på. Igår fick jag ännu en tung roll att utföra. Denna man drogs av till synes oförklariga skäl till mitt utseende, när jag bara gick förbi honom. Jag var helt osminkad och hade på mig ganska alldagliga kläder. Dras någon till bara ens utseende (ASC), alltså första anblicken, så skulle jag förvänta mig en Venus i Kräftan, eller åtminstone vatten. Men här upptäckte den hårdaste och iskallaste StenbockVenus. Vad är kärlek/relationer/uttryck för kärlek i den kalla och seriösa Stenbocken? Skit. Helt enkelt. Venus gillar nöjen, mjukhet, charm och dylika bestyr, medan Stenbocken styrs av Saturnus. Saturnus är fader Tid som lär oss läxor, försenar och förstenar allt i sin närhet, och är helt enkelt iskall och sjukt jävla seriös. Så en man som har den typ av Venus dras till rätt allvarliga och strikta brudar. Sådan som ser ut att komma direkt från kontoret.


En Venus i ett jordtecken generellt sett, gillar praktiska, seriösa, logiska och "hemvänliga" kvinnor. Hon ska liksom inte ha köpt fisken för att den "såg söt ut", utan för att det var det mest prisvärda i affären. Man ska följa upp sina ord med logiska och rimliga resonemang. Hon ska kunna rodda upp hemma och skapa en atmosfär av hemtrevlighet, där allt funkar, samt räkna ihop slant för slant för att sätta upp en tydlig budget. Hon gör vardagen enkel och treclig för mannen. Hon är rationell, mjuk och framför allt, varken särskilt sprallig eller högljudd. Hon är bekväm. Och män med jordliga Venus tar låååååång tid på sig att vänja sig vid en kvinna, allt i sakta mak. När det handlar om Stenbocken blir allt ovanstående även färgat av strikthet, kylighet och seriösitet. Man ska bete sig litegrann som Isdrottningen. 


Dels ska man se väldigt strikt och konservativ ut, inga färgglada kläder här inte. Gärna kavaj eller en svart, klassisk blus, till mörka byxor. Man ska inte komma med några plötsliga utfall eller idéer, eller ens prata särskilt mycket för den delen. Pratar man så ska man pratar väldigt lågt och ge konkreta svar. Man ska röra sig mycket långsamt och koncist. Ja. Det var svårt kan jag säga. Vid första träffen så betedde jag mig som mig själv, och det var verkligen inte uppskattat. Så vid tredje träffen bestämde jag mig för att gå in i rollen helt. Jag har aldrig varit så tyst i hela mitt liv. Vår kommunikation gick ut på att jag långsamt nickade eller skakade på huvudet, med ett par sekunders fördröjning, än vad jag brukar reagera. Allt jag sa hade att göra med vilket seriöst jobb jag har och hur ansvarsfull jag är. Jag rörde mig knappt och betedde mig som att jag vore nedkyld och har ingen möjlighet att göra några utsvävande rörelser. Fullpott tyckte han, kunde knappt slita blicken från mig och "kunde inte förstå varför du är så jävla sexig". Ja, jag spelar bara din ideala typ av kvinna, det som du blir attraherad av, så kanske därför. Men att sitta tyst i flera timmar gick ju minst sagt direkt emot min natur. Började prata högljutt med mig själv när jag gick därifrån, samt skutta fram. Brast dock på slutet när vi skulle skiljas åt, och jag borde väntat iskallt på att han skulle ge mig en kram eller kindpussa, eller whatever. Hoppade in i en självvald kram, han såg minst sagt bestörd ut. Vem fan är du kvinna och vad har du gjort med henne som jag precis spenderade flera timmar mer. Svårt. Och roligt på samma gång. 


Av asabovesobelow - 11 maj 2015 21:40

Det finns alltid en väg tillbaks. Vart jag än står, så kan jag vända. Även om skadan är gjord, så får vi fler chanser än en. Jag önskar bara att jag aldrig hade åsamkat någon skada mig själv.


Mitt vanliga liv är långt borta just nu. Kanske för att det inte är längre är vanligt. Det är historia. Man får inte bli ledsen över historia. Historia är aldrig så ljuv som den är i efterhand. Aldrig lika uppskattad i realtid. Saknar saker som är förbi, men bara flyktigt. Borde uppskatta idag mer. Ska uppskatta idag mer. Ska inte gräma mig. 

Av asabovesobelow - 8 maj 2015 20:03

Det finns en ska som är bra. Att jag inte bryr mig idag. Att jag trivs ensam. Vilket är en betydlig skillnad mot vad som försiggick i februari. Saturnus har gått retrograd och backar alltså tillbaks i opposition till min måne. Men jag upplever inte den alls lika starkt denna gång. I jan/feb var det tårar när jag var ute och gick, apropå ungefär inget. Nu är det mer att man drar sig undan, och kyler ner sitt känsloliv. Stagnerar det.  


Alltså jag önskar att alla jag träffade var efter mig och tyckte att jag var den smartaste, snyggaste, bästa personen som de träffat. Nu är det inte alls så. Det är ofta respons som uteblir, det är samtidigt folk som går fram till mig, när jag sitter ensam ute. Det är nonchalans och högst oseriöst, alltihop. För det mesta. Och fasen vad jag gillar det. Eller gillar är nog att ta i. Fasen vad jag skiter blanka fan i det. Det tråkigaste vore ju om en riktigt bra, vettig man skulle nu säga till mig "antigen du och jag idag, eller aldrig mer". Då hade jag våndats. För jag hade behövt välja. Mellan honom och all annan uppmärksamhet. Mellan det jag har idag, friheten. Och mannen som är intressant. Men nu kommer inte någon med dessa förslag, och jag kan fortsätta på mina raid att lära känna en massa rnadom människor som kommer i min väg. Gå ut, dricka, ligga, vara ung. Jag har hunnit med två rätt seriösa förhållanden i spannet 20-24. Båda var hyffsat långdragna. Det kändes inte så då, men nu i efterhand så var det ju så att man gick in med en inställning att det skulle hålla för alltid. Nu fick jag det jag letade och ville ha liksom.


Jag blir lite rädd när jag tänker på det nu. Att behöva kuva och anpassa mig för någon. "Nej inte öl ikväll, jag vill se på den där intressanta dokumentären om hur molekyler avancerar". Jaha. Kansske är det min alkoholism som talar, men förmodligen inte. Jag vill ha det här. Jag ser mig själv varje dag. Jag känner till mina färdigheter. Utan att låta för högfärdig, så vet jag precis vad han får. Jag har nackdelar. Både personliga och fysiska. Men det vägs upp med råge. Varje dag, och varje minut av min jävla briljans och utstrålning. En dag kommer jag att säga ja. Till honom som är tillräckligt övetygande och kär i mig. För det kanske är det enda som räknas. Jag.


Jag har inte tvivlat en sekund. Även vid dem värsta stunderna, så har jag aldrig tvekat. Inte det minsta. På att någon vill vara med mig. Inte dem senaste 3 åren. Inte alls. Jag är en jävla skatt.


Utan överdrift. 

Av asabovesobelow - 8 maj 2015 19:59

Det finns en ska som är bra. Att jag inte bryr mig idag. Att jag trivs ensam. Vilket är en betydlig skillnad mot vad som försiggick i februari. Saturnus har gått retrograd och backar alltså tillbaks i opposition till min måne. Men jag upplever inte den alls lika starkt denna gång. I jan/feb var det tårar när jag var ute och gick, apropå ungefär inget.


Nu är det mer att man drar sig undan, och kyler ner sitt känsloliv. Stagnerar det. Alltså jag önskar att alla jag träffade var efter mig och tyckte att jag var den smartaste, snyggaste, bästa personen som de träffat. Nu är det inte alls så. Det är ofta respons som uteblir, det är samtidigt folk som går fram till mig, när jag sitter ensam ute. Det är nonchalans och högst oseriöst, alltihop. För det mesta. Och fasen vad jag gillar det. Eller gillar är nog att ta i. Fasen vad jag skiter blanka fan i det. Det tråkigaste vore ju om en riktigt bra, vettig man skulle nu säga till mig "antigen du och jag idag, eller aldrig mer". Då hade jag våndats. För jag hade behövt välja. Mellan honom och all annan uppmärksamhet. Mellan det jag har idag, friheten. Och mannen som är intressant.


Men nu kommer inte någon med dessa förslag, och jag kan fortsätta på mina raid att lära känna en massa rnadom människor som kommer i min väg. Gå ut, dricka, ligga, vara ung. Jag har hunnit med två rätt seriösa förhållanden i spannet 20-24. Båda var hyffsat långdragna. Det kändes inte så då, men nu i efterhand så var det ju så att man gick in med en inställning att det skulle hålla för alltid. Nu fick jag det jag letade och ville ha liksom. Jag blir lite rädd när jag tänker på det nu. Att behöva kuva och anpassa mig för någon. "Nej inte öl ikväll, jag vill se på den där intressanta dokumentären om hur molekyler avancerar". Jaha. Kansske är det min alkoholism som talar, men förmodligen inte. Jag vill ha det här. Jag ser mig själv varje dag. Jag känner till mina färdigheter. Utan att låta för högfärdig, så vet jag precis vad han får. Jag har nackdelar. Både personliga och fysiska. Men det vägs upp med råge. Varje dag, och varje minut av min jävla briljans och utstrålning. En dag kommer jag att säga ja. Till honom som är tillräckligt övetygande och kär . För det kanske är det enda som räknas. Jag.


Jag har inte tvivlat en sekund. Även vid dem värsta stunderna, så har jag aldrig tvekat. Inte det minsta. På att någon vill vara med mig. Inte dem senaste 3 åren. Inte alls. Jag är en jävla skatt. Utan överdrift.

Av asabovesobelow - 8 maj 2015 19:30

Det finns en ska som är bra. Att jag inte bryr mig idag. Att jag trivs ensam. Vilket är en betydlig skillnad mot vad som försiggick i februari. Saturnus har gått retrograd och backar alltså tillbaks i opposition till min måne. Men jag upplever inte den alls lika starkt denna gång. I jan/feb var det tårar när jag var ute och gick, apropå ungefär inget. Nu är det mer att man drar sig undan, och kyler ner sitt känsloliv. Stagnerar det.  


Alltså jag önskar att alla jag träffade var efter mig och tyckte att jag var den smartaste, snyggaste, bästa personen som de träffat. Nu är det inte alls så. Det är ofta respons som uteblir, det är samtidigt folk som går fram till mig, när jag sitter ensam ute. Det är nonchalans och högst oseriöst, alltihop. För det mesta. Och fasen vad jag gillar det. Eller gillar är nog att ta i. Fasen vad jag skiter blanka fan i det. Det tråkigaste vore ju om en riktigt bra, vettig man skulle nu säga till mig "antigen du och jag idag, eller aldrig mer". Då hade jag våndats. För jag hade behövt välja. Mellan honom och all annan uppmärksamhet. Mellan det jag har idag, friheten. Och mannen som är intressant. Men nu kommer inte någon med dessa förslag, och jag kan fortsätta på mina raid att lära känna en massa rnadom människor som kommer i min väg. Gå ut, dricka, ligga, vara ung. Jag har hunnit med två rätt seriösa förhållanden i spannet 20-24. Båda var hyffsat långdragna. Det kändes inte så då, men nu i efterhand så var det ju så att man gick in med en inställning att det skulle hålla för alltid. Nu fick jag det jag letade och ville ha liksom.


Jag blir lite rädd när jag tänker på det nu. Att behöva kuva och anpassa mig för någon. "Nej inte öl ikväll, jag vill se på den där intressanta dokumentären om hur molekyler avancerar". Jaha. Kansske är det min alkoholism som talar, men förmodligen inte. Jag vill ha det här. Jag ser mig själv varje dag. Jag känner till mina färdigheter. Utan att låta för högfärdig, så vet jag precis vad han får. Jag har nackdelar. Både personliga och fysiska. Men det vägs upp med råge. Varje dag, och varje minut av min jävla briljans och utstrålning. En dag kommer jag att säga ja. Till honom som är tillräckligt övetygande och kär i mig. För det kanske är det enda som räknas. Jag.


Jag har inte tvivlat en sekund. Även vid dem värsta stunderna, så har jag aldrig tvekat. Inte det minsta. På att någon vill vara med mig. Inte dem senaste 3 åren. Inte alls. Jag är en jävla skatt.


Utan överdrift. 

Skapa flashcards