En vanlig torsdagkväll. Ser mig om på människors meningslösa liv, träning och bananpannkakor på instragram, slentrianhandla på ica. Och förstår att det är endast meninglöst i mina ögon, för att jag idag ser det så, inte som jag förut trodde, för att hela världen är meningslös. Imorgon, eller dagen efter det, kommer jag glatt skutta iväg till gymmet, köpa tomater på ica och lägga up fläskarren på insta. Och vara glad över det. Men just idag har det ingen mening. Hur förmår sig människor att hålla i en kontinuerlig känsla av tillfredställelse över existensen?

Jag har precis skrivit flera sidor om existensiell ångest, och det enda svaret jag har, är att det bara är att stå ut. Stå ut med rastlösheten, oron, knuten i magen och bara titta på hur klockan slår över minut efter minut, hur den dyrbara tiden av vad som kanske är den bästa tiden i mitt liv, sakta rinner undan. Jag vet ju inte. Medan man sitter och inbillar sig att det är en meningslös kväll. Jag skulle kunna fylla den med saker! Slår det mig. Böcker och astrologi, och promenader, dansande framför spegeln, candycrush och slötitt på tv. Men allt det är grått, det är ointressant just nu. Just nu finns en torsdagseftermiddag, det har mörknat utanför fönstret, och det är många timmar kvar till läggdags...

Önskar att jag ibland bara kunde uppskatta livet. Den här ständiga antydan till en närliggande depression och att slängas in i en ofrivillig melankoli har spökat sedan jag var liten. Det är så enkelt, Månen i 12:e huset. Alla känslor, det undermedvetna, drömmar, adaptionen och socialisationen till omgivningen och verkligheten, känslan av att "vara". Allt det stängs in i det dolda, ensamheten, fångenskap, melankolin, en vilja av att "förstöra", att "inget spelar roll", att vi alla ändå dör någon gång, det universiella. Blandat med ångesten över att tiden rinner iväg så snabbt, att ännu en dag, vecka, månad har gått. Över att jag blir äldre, inte hinner med, hänger inte med, tappar tiden i en meningslöshet, istället för att göra något utav det. Komma på en idé till en C-uppsats kanske. Leta efter ett sommarjobb.

Jag är en ängslig varelse. Har det visat sig. I yngre dagar trodde jag inte att något bekom mig, min deterministiska övertygelse om att det som är menat att hända med mig, händer, räddade min tillvaro. Men idag kan endast en idiot förneka det faktum att vi skapar vår egen tillvaro. Att allt som har hänt i mitt liv är mitt eget val är en skrämmande tanke, men något ännu mer skrämmande är att det som inte har hänt i mitt liv, bär jag ansvaret för också. Dem där olästa böckerna, den otränade kroppen och dem förstörda lungorna är min egen produkt. Jag har skapat den verkligheten för mig själv, och får skörda konsekvenserna utav det. Således borde denna torsdagen vara helt i mina händer. Jag har alltid sett mig som lite utav en optimist, allt löser sig liksom. Det är jag fortfarande, en bitter optimist. Allt löser sig, men inte kommer det att bli lätt på vägen minsann. En torsdag, år 2014. Vem kunde ha trott det.

"Själ i flamma, blod i dans

han var hennes, hon var hans

han blev hon, hon blev han,

ett och allt och tvenne,

när hans unga makt av man

trängde in i henne."

Jag har aldrig gillat dikter. De tråkar ut mig. Jag tappar tråden och slutar förstå vad som menas. Det är för många metaforer och ett innehåll med ett tvetydigt djup som jag inte riktigt når. Jag skummar igenom orden, uppskattar ordlekarna och tar sedan vidare ett skutt till något annat. Jag är inte heller speciellt bra på dikter, eller rim snarare. Jag kan bara simpla, almost-rim. "det ljusa håret föll nerför dem späda knotor, förbi åkte en jävla scooter". Ungefär så duktig är jag. 

Men versen över, den gillade jag skarpt. Han var hennes, hon var hans, han blev hon, och hon blev han. 

Att vara ingens, vill man det? Vill man inte tillhöra någon? Vissa människor vill nog vara egna bara. Jag slits itu i en advokatyr av att vilja vara totalt självständig och egen, men samtidigt ge bort mig själv och min tid till någon. Det är en romantiserad, kvinnlig föreställning om att en man ska rycka en åt sig och säga "du är min".

Jag har redan haft det där. Ung, ny och rafflande kärlek. Vodka och apelsiner. Nostalgi. En helt ny stad. Snubblande basketmatcher sent inpå friska, krispiga aprilkvällar. "Du kommer vara min första. Jag har bestämt det", sa jag. Första riktiga kärleken. Lycka. Och det naiva hoppet om en kontinuerlig framtid tillsammans. Gitarr och sång.

"Är du min nu?", sa han till mig när jag satt i hans knä en gång i maj. "Ja, det är det enda jag vill", svarade jag.

Att någon kunde älska mig så, att någon var så intresserad och så betagen av hela min person och varje sak jag sa, varje rörelse jag gjorde. Jag var varken van eller bortskämd med sådant. Snarare tvärtom. Den rena kärleken, det redan förhållandet.

Och här sitter jag idag. Vackrare och mer självsäker än någonsin. Tittar mig i spegeln, tittar tillbaks på alla män som har älskat mig. Och undrar. Tittar närmare. Jo men jag är nog så bra som jag tror. Eller är kanske mina lår lite för tjocka? Slår bort idiotin. Tar på mig den vackraste, mest tighta klänningen jag har och super in all beundran. Stirrar tomt på alla trånande ögonkast. Tittar upp i spotlightsen. Jag har ju allt. Varför räcker det inte?

Man ska nog inte ta droger. De skapar en tomhet efter sig, och samtidigt som man tar dem, så existerar en "fuck-it" attityd. Inget spelar någon roll, vad man tackar nej till eller vad man prioriterar. Att vara påverkad från 11 på dagen tills sent in på natten blir något ordinärt. Och sen är det borta. Och man står kvar och undrar vad man ska sysselsätta sig med. Mat? Nja. Alkohol? Kanske det. Sällskap? Förhoppningsvis. Nog ska man kunna tvinga någon till lite umgänge. En iranier eller två. 

"jag har funderat på en sak. eller kanske femtonhundra saker. men det jag undrar över i grund och botten är... " vad undrar jag över? jag vet inte. jag önskar bara att allt vore lätt. Att jag visste vad och med vem och när saker skulle ske, att jag visste om jag gjort rätt val här i livet. och vart mitt liv kommer att sluta. jag hade velat veta det. 

Jag tror att jag borde lämnat kvar det vid fantasin. Vid lösa tankar om hur det kunde ha varit. Det fanns ingen anledning att ta reda på verkligsskildringen av mina tankar. Den skadade nog mig mer än tillförde något. Och jag har bara sjunkit längre och längre ner, som i ett träsk. Ett segt, uttdraget träsk som jag precis drunkade i. Och nu måste jag kravla mig upp på land igen. Året har sitt slut, våren kommer och jag plaskar fortfarande runt i mitt träsk. Det nya livet smyger sig på men jag kommer att hålla fast vid det jag hade. Komma ihåg och undra vart någonstans jag gjorde fel. Varför det blev som det blev. 

Jag vill bara ha det alla andra har. En vanlig vardag med någon som älskar mig, vill prata med mig och äta kvällsmat med mig. Somna sida vid sida och höra någon bredvid sig när man vaknar. Att se honom varje dag och veta att vi bara vill vara med varandra. Jag vill att allting annat utöver det slutar att existera. Och någonstans, om ett litet tag bara, kommer jag att vara lycklig och känna att saker är på rätt väg. Att allt löser sig. 

För nu är inget på rätt väg. Allt är bara skevt och oklart. Min studietid kommer till sitt slut och något nytt måste ta sin början. Men jag vet inte vad. Jag hatar att vara ofrivilligt ensam. Det finns få saker som är så nedstämmande som ofrivillig ensamhet. Kanske en ofrivillig, ensam fylla. En sådan jag har nu. 

Det bästa med att träffa nya människor (män) är att få "lära känna" dem via deras födelsehoroskop först, se det mest väsentliga i kartan; en stark planet, många planeter i samma tecken, konjuktioner, många aspekter, eller något liknande. Och sedan se hur dessa drag som man förutsatte utspelar sig i verkligheten. Och det slår ju aldrig någonsin fel. Venus i konjuktion med måne i oxen = njutningar viktigare än allt (i korta drag). Stämmer? Ohja.

Jag har haft en möjlighet att få träffa någon med Uranus på ASC. Svårt att förstå för någon som inte är insatt.

Uranus är en planet som blev upptäckt på sent 1800-tal och symboliserar teknikens frammarsch, originalitet, okonventionalitet, allt ovanligt, plötsligt, banbrytande, osv. Man kan säga att den person som har påverkan av Uranus i sitt horoskop vill och framstår oftast som något.... utöver det vanliga, inte av denna värld, märklig, osv. Saker går sönder, teknik ryker och blixtar slår plötsligt ner omkring en sådan person. Jag, till exempel, har den planeten hyffsat stark i mitt horoskop med aspekter till min "identitet" (solen), vilket gör att jag för det första ständigt råkar ut för saker som ingen annan lyckas med (ramlar, har sönder saker på dem mest konstiga vis, otur med teknik, osv), och för det andra kanske gör saker som andra ser som högst märkliga. Uranus är dessutom "ensamhetens planet", människor med den planeten starkt är hellre i sitt sällskap än andras.

Vad är då en ASC? Det är en punkt i horoskopet som är "den stigande". Dvs att precis vid den tidpunkten man föddes så steg just det stjärntecknet upp vid horisonten. Och med det olika planeter som färgar av sig på ens personlighet.

Är man född vid soluppgång, så har man solen på sin ascendent (direkt översättning, stigande). Asc symboliserar det allra första intrycket som folk får av oss. Man säger ju att det första intrycktet ofta inte överensstämmer med hur man är som person egentligen, och det är där ASC spelar in. Det är det absolut första vi visar för människor när vi träffar dem, oavsett vad vi är för sorts personer. Det är även en punkt som bestämmer ens, rent fysiska utseende. Längd, kroppstyp, hårfärg, ansiktsstruktur, osv.

Vad gör då en stigande Uranus med en person? Jaa, för det första är dem totalt oberäkneliga och besitter ingen konsekvens i det dem gör. För det andra är deras handlingar så "out of the box" att resten av omgivningen bara gapar. Dem ser ofta ut på ett väldigt annorlunda, specifikt sätt. Tror sig vara både ovanliga och annorlunda än alla andra, och gör vad som helst för att bevisa det. Tur för mig att jag känner igen det beteendet, då det sitter i mig också. Detta i kombination med konjuktionen jupiter+solen (tror sig vara bästast i världen) ger en person som med vilka medel som helst vill att det ska märkas att dem är störst, bäst och vackrast. Gärna med ovanliga medel. Denna kombination ger inte en typisk provocerare (detta kräver inbladning från skorpionen), men att provocera får mer än gärna vara ett medel för att dra till sig uppmärksamhet som "den ovanlige". Uranus ger plötsliga, häftiga rörelser och en tanke om att man inte är "som alla andra".

Jag älskar det här. Att få utvärdera och förstå människor på detta sätt är det bästa jag lärt mig. Och för varje ny person så förstår jag att det inte kan vara en slump att allt stämmer så bra. Den här kunskapen har räddat min tillvaro. Jag behöver aldrig våndas: "varför?" "förstår mig inte på honom eller hans handlingar", "vilket typ av tjej gillar han", "hur ska jag bete mig". Jag har allt svart på vitt. Och jag kan spela efter tills jag tröttnar. Eller han.

För övrigt är jag trött på att gråta i min soffa vid minsta lilla. Nu får det här tillståndet ge sig. Kanske kan helgen råda bot på det. Dag efter dag efter dag, som gör att allt bleknar. Kanske det.

Det är så skönt att glömma bort tid, fader tid (saturnus, även känd som mytologiska kronos, som tar ut sin rätt via tid) som styr hela vår tillvaro, reglerar vad och hur saker görs och schematiserar våra dagar. En torsdag kl 11 är dem flesta på jobbet eller i skolan, men på fredag kl 20.00 är inte en kotte nykter (förutom dem gravida och nykterister då).

Att göra saker när man behagar däremot är desto trevligare. Vakna runt 08.30, tända en spliff och bara ligga i sängen och sega. Vara full likt a-lagarna i stan redan vid 13. Skulle jag inte glömma bort tiden? Påminner mig om dem goda, gamla dagarna. När ingeting spelade någon roll. Det kanske är oansvarsfullt.

Ligga på golvet i ett dunkelt, oktobrigt dagsljus och lyssna på musik med en bas som skakar väggarna. Jag gillar det.

Känner mig som ett jävla vilddjur när det ligger blodiga, söndergnagda benslamsor framför mig. Som ett lejon ungefär.

Jag lever i en märklig värld. I en värld där jag vet exakt vad jag borde göra, men gör precis motsatsen och hoppas på det bästa. I min märkliga värld blir jag dessutom behandlad på ett sätt som jag inte är van vid, och det är ganska frigivande.

Jag svävar runt i min lägenhet, stirrar ner på bilarna som åker i regnet i flera timmar, dansar runt till musik och rullar runt på golvet. Har tillbaka den här vilken-tragisk-värld-det-här-är affekten. Det är nog det bästa med hösten, att vara ensam i det här vädret och knalla runt på dystra kykogårdar till dyster musik och stirra dystert upp mot molnen. Ha en släng av inte-utav-denna-värld känslan hängandes över sig hela tiden. Jag känner mig stel idag.

Jag önskar att saker vore så där enkelt ibland. Vips är man i ett förhållande, hokus-pokus sambo, simsalabim fick man ett frieri presenterat och så går man runt och bär på en unge. Jag önskar att jag hade den kvinnliga makten att bestämma över det jag har att erbjuda. Men jag är i underläge i varje relation, för att jag inte kan erbjuda det självklara. Det är som att jag skulle ha varit med en man som hade ett avhugget könsorgan.

"men hallå, du är ju av manligt släkte, det är typ det enda du behöver ge mig, och så kan du inte ens det".

Lite så känns det i mitt fall. Och jag är helt skräckslagen över det faktum att jag kommer behöva hantera detta livet ut. Det är liksom chill nu, jag är ännu inte i den åldern där folk tittar snett på mig för att jag inte avlat vidare, men jag kommer att bli 27....32....38... och för varje ny man kommer jag att behöva förklara att "nej jag hoppas att du älskar mig tillräckligt mycket att du kan stå ut med det faktum att du inte får någon fortsättning i form av ungar. Inte från mig iaf". Det är som att jag har megafailat på det mest simpla som någon kvinna har gjort någosin i världshistorien. Och personligen för mig är det skittråkigt, jag är i en paradox där jag älskar mig själv till den grad att jag blir så besviken att inte kunna föra vidare mina fantastiska gener. Snygg nog, smart nog, bra nog. Jag tittar på gravida kvinnor och vissa av dem borde seriöst ha tagits hand om av det naturliga urvalet. Och här sitter jag, skitbra på alla möjliga sätt och vis, men just fantastiska jag har dragit nitlotten. Varför? Varför ens?

Det blir bara ännu mer skrattretande när jag är typ, eller snarare exakt, den allra sista i leden som överhuvudtaget kan föra vidare min familjs anlag. Det finns inga fler, det är bara jag. Och jag kan inte ens göra det. Hur ska jag förklara för min framtida man att kvinnan han älskar inte kommer ge honom en dotter som har faktiska anlag av den kvinnan han älskar? Eller en son som är en avbild av honom? Hur ska man ta diskussionen "du har mammas ögon och pappas leende", "nej du har pappas leende och någon random kvinnans, som du härstammar från, ögon", "du är inte lik mamma överhuvudtaget för att...". Eventuellt. Inte ens är det säkert. Det är liksom det bästa alternativet. Dessutom är mitt utseende tillräckligt exotiskt för att mina äckliga, framtida surrogatbarn inte ska likna mig ens lite, utan ha vidrigt, stripigt rågblont hår och rödlätta kinder, hundramiljarder allergier mot allt som rör sig, och isblå ögon. Ska jag titta på det underverket och känna att det är mitt?

Varför ska jag behöva hantera detta? Kan inte allt vara jättenkelt? Kan inte jag ha hittat min lycka, och så skapar vi vår lilla bubbla. Med VÅRA barn som liknar oss, och som är som oss. Bara sådär. Man bestämmer sig för att man är redo, och så ligger man, och så vips, är man gravid! Det hade varit något. Om det hade varit.  

Nåt som gör mig tillfreds idag är att Venus (kärek) har precis lämnat den jobbiga Skorpionen (känslodrama), och äntligen kan jag sluta gå itu var och varannan kväll, för nu kräver inte upplevelsen av kärlek mig på lika mycket omvälvande känslor. Numer går kärelksplaneten igenom öppenhjärtade, eldiga och allälskande Skytten, som flänger runt och välkomnar världen med öppnar armar. Om kärleken följer det spåret är en annan fråga, men inga mer tårar och dramatik. Bara det. 

Mars är på ingång in i jungfrun och min energi till att göra saker skjuter i höjden. Träning, spring, skolan och alla andra aktiviteter kommer få sig en skjuts framåt. Jupiter närmar sig andra huset = cash i kassan. Saturnus är snart på igång i sjätte hus vilket kan både betyda en uppsving på jobbfronten, mer struktur i vardagen (rutiner som fästs), men även problem med hälsan, speciellt i aspekt till min måne i 12:e hus kan ge eventuella problem med andningsvägarna. Vilken tur att jag varken röker eller dricker då. Så duktigt av mig. Nat.

Överlag är väl allt ok....... men vill jag det verkligen? Hatar min fram och tillbakahet. Ibland andas jag ut en lättnadssuck när jag slår mig ner i min soffa i min ensamhet, 10 minuter senare vandrar jag nerför den blöta asfalten med droppande löv över mig och undrar varför jag måste vara så ensam. Ibland vaknar jag ensam och lycklig för att ingen är där, ibland vaknar jag med någon och älskar att något händer i mitt liv. Men i grund och botten så sprider sig lugnet inuti mig, och jag kan bara tacka för det.

För övrigt är nog min kärlek för Maggios nya album inte längre riktigt hälsosam. Vet inte hur många gånger jag har lyssnat igenom plattan nu, och jag bara gillar den mer och mer. Texterna är så träffande, melodierna är trallvänliga, hennes röst är magisk. Längesen jag var helt besatt av en hel platta.