Senaste inläggen

Av asabovesobelow - 20 januari 2016 19:51

Känns som att jag lever. På riktigt. Vet inte vad som skapade den känslan. Avsaknad av rädsla kanske. Inte för att den är borta, nej. Men jag spottar den i ansiktet, bokstavligen. Känns det jobbigt? Är jag rädd? Fine, då är det så. Det bästa rådet jag har fått, det är att flyta med i känslan. Oavsett vad den förmedlar, så är det bar att acceptera att så känns det nu och då tänker jag uppleva det. Låter banalt och självklart, men har aldrig gjort det förut? Har alltid böjat tänka för mycket, vad händer då, vad händer sen, vad kan hända, kommer jag att dö?


Nu gör jag det bara. Gör först, tänk sen. Känn bara, och acceptera det. Jag känner allt, jag tänker allt. Men jag gör inte allt. Och det är det som begränsar mig, mitt varande och min lycka. Min inre jävla frid.


Mitt liv, min framtid, kommer tyvärr att vara beroende av andra människor. På gott och ont så händer saker i mitt liv till följd av andras verklighet och varande. Därför kommer min mission alltid att vara att skapa kontakt med andra. Varje möte är en eventuell personlig möjlighet. Jag har turen som har fått lära mig det så ung, istället för om 20 år. Tänk om jag successivt hade suttit och tackat nej till allt på grund av rädsla. Då hade jag varit djupt olycklig, ovetandes om vilka fantastiska platser som finns på jorden och ute i världen. Jag är är en jävligt lucky bastard. Allt som har skett i mitt liv har de facto haft i grund i andra människor. 


Jag ser det som att mitt liv började när jag flyttade till Sverige. Innan dess är en diffus, oklar dimma av reflektionslöst varande, märkliga och makabra inslag av vuxenlivet och i stort sett en innehållslös tillvaro.


Min flytt till Sverige berodde på min mamma, min flytt tilll storstaden berodde på henne. Min första viktiga milstople berodde iofs helt på mig själv.


Sen träffade jag min stora, första kärlek. Han var anledningen till att jag började med astrologi, han var anledningen till att jag fann mig själv i Västerås. Han råkade bli anledningen till 4 fantastiska år i den staden, den bästa tiden i mitt liv, otaliga vänner, relationer och människor som förhoppningsvis alltid kommer att välkomna och tycka om mig.


Min mamma såg återigen till att jag fann mig själv i huvudstaden, hon råkade även bli anledningen till att jag har en lägenhet centralt där. Min pissiga arbetsgivare såg till att jag hamnade hos en ny, bättre arbetsgivare. Mina föräldrar tog mig till den bästa platsen på jorden. Där träfffade jag min stora kärlek (han kommer att bli det). Han kommer se till att jag hamnar i staterna. Eller så kommer mitt jobb att göra det. Jag gör bara vissa val ibland, väljer människor. Mitt mål i livet är att knyta an till människor som kan ta mig platser.


Simple life bruh. Sen kan jag inte rå för att jag är allmänt skön. Känner mig bättre nu, hatar inte mitt jag. Hur fan vågade han trycka ner mig så, få mig att tro att mitt jag inte beter mig rätt. People fucking love it, ok. Blir fan upprörd bara jag tänker på det. Hårig fitta.



Av asabovesobelow - 19 januari 2016 12:54

Undrar när det kom till att jag delar upp mina dagar i "glad idag" och "ledsen idag". Borde helt klart vara med glad än inte.


Jag är glad. Jag är fan lycklig. Jag har fått se paradiset. Och dit ska jag igen.


My name is blurryface and I dont care what you think. 

Av asabovesobelow - 9 januari 2016 04:03

I'm on my own. Just me and the world.


Ni andra kan ruttna. Ruttna i er trygghet, i ert jagharnöjtmig. Med ert fredagsmys och allsvenskan. Ruttna bort i chips, dip och cocacola. Ruttna i soffan och låt bli mig. Dra inte in mig i den skiten.



Av asabovesobelow - 6 januari 2016 02:50

Svävar iväg i fantasier ofta, det ter sig naturligt. Speciellt kärleksfantasier, planer och rosaskimrande scenarion.


Du har redan hunnit vara min framtida man, jag har hunnit vara den tjejen som du slutade leka runt för och stagade dig med. Vi bor i New York, jag flyttade till dig och vi är världens mest självklara par. För att vi helt enkelt gillar varandra riktigt jävla mycket. Mina fantasier grundar sig inte bara på känslan när jag träffar någon, utan det ligger alltid två kartor bakom allting. Min egen, och den andra personens. Ser jag inga direkta anknytningar så finns det egentligen inget att fantisera om. Men här.... här. Vi kunde helt enkelt inte ha gått förbi varandra, vi GILLADE varandra så for vi såg varann.


När man tittar på man/kvinna/kärlek och två kartor så tittar man på sol/måne/venus/mars och aspekterna dem emellan. De bästa är om mannens Venus/Måne (vad han ser som sin kvinna) är i aspekt med kvinnans Venus/Måne (den kvinna hon är). Vice versa med kvinnans mars/sol (hennes manprototyp) ska hamna i aspekter med mannens planeter. Även Mars/Venus aspekt är viktigt ur en sexuellt synpunkt. Vidare bringar alla Måne/Venus aspekter sinsemellan en närhet, ömhet och djup kärlek. Om inte man kan hitta exakta aspekter så är det åtminstone bra om planeterna hos båda är i samma tecken. Typ hans Venus är i Oxen, och hennes Måne är där. Då är det väldigt bra.


Till exempel om en man har både Venus/Måne i vatten, så förväntar han sig otrolig mycket emotionellt attachement från kvinnan i hans liv. Har hon sina Venus/Måne i typ luft/jord så är hon främst en pragmatisk och kommunikabel kvinna, vilket kommer att göra honom otroligt frustrerad, eftersom han inte ser tillräckligt med känslor hos henne.


Och när man fastnar för varandra på det sättet, när man inte känner varandra sedan innan, så är det alltid ett par personliga planeter som faller på varandra. Annars hade man inte reagerat på den personens uppenbarelse hur som helst.


Det var som en dröm. Sådant som hände i högstadiet. Man gick förbi varandra i vimmlet, råkade mötas med blickarna och sen gick hela kvällen ut på att hitta till varandra. Gjort betydligt lättare än sagt, som det brukar vara när det väl gäller. Att det aldrig sker annars. Han tog tag mig när jag gick förbi, komplementerade mitt utseende och sedan var det igång. Vi hade setts förut, vi kände varandra instinktivt. Vi trivdes med varandra omgående, det fanns inga tveksamheter. Under kvällen när vi gick hand i hand så hann jag tänka ett par gånger "jag älskar dig vad fan". Det var så självklart bara. Jag var självklart inget undantag för kvällen, för honom är varje utekväll kvinnor och kvinnor i en oändlighet. Men vi gillade varandra. Jag gillade honom och han gillade mig. Varför?


Går hem på morgonen, frågar direkt efter födelsetid, skäms inte ens längre. Och självklart faller hans Måne-Venus trigon precis på min egen Venus-Måne trigon, men spegelvänt. Dvs där min Måne står i tvillingarna, står hans Venus, och där min Venus står i vågen, står hans måne. Precis på pricken. Dessutom aktiverar vi varandra månnoder vilket brukar tala för att man träffats i tidigare liv, och att mötet är ödesbestämt, då man inte kunde avsluta sitt sist det varade.


Vidare ligger både hans sol och mars i Oxen, mina egna sol och mars motsvarar detta i Jungfrun. Yttersta planterna; Saturnus, Jupiter och Uranus binder samman en del av våra aspekter. Ja.... det är ultimat. Vi är inte bara otroligt lika, vi gillar varandra genuint och mycket. Hans prototyp av kvinna är vad jag kan förmå mig att vara, och han kan vara det jag behöver. Synd att vi bor på olika sidor av jordklotet bara. Det är en härlig klassiker.


Men jag kommer aldrig att tröttna, kommer aldrig att tröttna på att utforska människor via astrologi. Må jag aldrig hitta the one så att jag kan fortsätta göra det i en oändlighet. Vem kunde tro att det finns så många män i den vida världen. Vem kunde tro det.

Av asabovesobelow - 31 december 2015 06:22

Jag trodde inte att jag skulle komma till en punkt där mitt liv, det jag länge ansett vara mitt liv, skulle känns så avlägset som det känns just nu. Det har känts ledsamt, det har gjort ont, jag har gråtit om och om igen, önskat att klockan gick att vrida tillbaks. Det har känts ungefär som att slita bort och skala av allting som jag har varit och blivit. Jag har behövt bli en helt ny person, inse mina tillkortakommanden, se tillbaks på höjdpunkten i mitt liv. Jag har önskat att ha fått göra om allting precis så som det skedde. Att jag bara hade kunnat uppleva varenda lilla sekund av stundetlivet igen, från allra första augustidagen 2011 till hösten 2014. Ta vara på varje minut, veta vad som komma skall. Hur allt skulle bli och vad jag skulle få vara med om. Se alla bekanta ansikten igen. Det hugger fortfarande till i hjärtat ibland när jag tänker tillbaks. Inte lika djupt länge, mer dovt, smärtan går över snabbare. För varje dag som blir minnen vagare och vagare, upplevelserna inte så detaljerade och gråten sätter sig inte i halsen. Kvar finns en känsla, en atmosfär av något som var.


Jag fick verkligen den allra bästa tiden, och det är lite tragiskt att snart två år efter dess avslut så är det fortfarande det som gör mest ont att tänka på. Det här inlägget skulle handlar om något helt annat, flera saker faktiskt, men du blev det istället änne ett blödigt inlägg om hur mycket jag sörjer min studentid. Det börjar bli tragiskt. Jag måste sluta.


Jag måste börja. För visst kan det inte vara så att det roligaste är förbi?


Flyt med i dina känslovågor. Övertänk inte. Gör det som känns rätt. Handla först, tänk sedan. 


Alla dessa råd. Jag nickar och ler igenkännande, men kvällen kommer och jag är likadan. Ännu en dag utan förändring. Ännu mer förlorad tid som kunde ha blivit den bästa tiden i mitt liv. 


Det är svårt att hitta samma typ av gemenskap utanför studentlivet. Alla har redan sina liv, familjer, och det slutar alltid med att man ensam går nedför gatorna i decembermörkret och ser fram emot att få klappa på sin hund och ta ett glas vin. 


2016. Kommer jag att få uppleva dig? Den frågan har aldrig varit självklar tidigare, jag har aldrig ställt den förut. Glatt och ivrigt har jag skålat in det nya året varje gång, med eller utan pussar, ensam och gråtandes eller ej. Men det är något speciellt med 2016, det känns...futuristiskt. Overkligt. Lite som 2020. Tiden varvar som aldrig förr, vad är det man är rädd för? 


Jag har känt mig annorlunda det senaste året. Inte lika självupptagen, inte lika självsäker. Jag har blivit räddare. Mycket räddare. Jag har blivit satt på plats utav verkligheten, jag är visst inte så förträfflig som jag trodde mig vara. Är inte så vass, smart och fyndig. Huvudvärken kommer tätare och minneskapaciteten har blivit svagare.


Jag har tagit fler droger och sjunkit djupare ner i mitt beroende det senaste året. Jag har bivit mer hjälplös, mer uppgiven. Mer klagande. 


Jag har längtat mer. Tillbaks till fullkomligt samförstånd och uppskattning. Jag har fått uppleva total motsats. Jag har gråtit lika mycket som under 2014 och 2013. 


Jag har haft större framtidsdrömmar. Större än någonsin. Jag har grusat dem lika mycket. Jag har blivit mer eftertänksam. Jag har blivit tystare. 


Mitt 2015 gav mig egentligen en otrolig inblick i mig själv. Jag har fått rannsaka varenda liten del av mig själv och dessekrerat det jag identifierat mig med i flera år. Det finns inga ursäkter för 2016 längre, inget mer klagande. Jag ser allt på det klara, jag har en tydlig plan, en tydlig vision och målbild. Jag har råd och jag har mig själv. Det här året kommer jag att tacka för att jag är ensam, att jag har mycket tid till att göra det jag inte bara vill, utan behöver göra. Det finns inga andra alternativ, jag måste göra det jag är ämnad till. Jag kommer att tacka för att jag har fått denna uppgift. Sprida min kunskap, hjälpa människor. Skapa mig ett liv som öppnar upp för oändliga möjligheter. Ett liv där jag är ensam, men förmögen. Ett liv utan familj, men med tacksamma människor som återkommer till mig och ber om hjälp. 


En liten solstråle kom in i mitt liv 2015. Han har räddat många kvällar och nätter. Han har lustigt nog funnits i min periferi sedan hösten 2012, men vi har gått om varandra helt i flera år. Jag var väldigt mycket annorlunda då, och hade helt klart fokus på andra saker. Jag var precis i skedet att få min dröm, min man, han jag hade suktat efter ett helt år innan. Och sen kom allt med det, vad det innebar. Det var en turbulent höst, som ärrade mig för livet.


Men på något sätt hittade vi till varandra mycket senare, av vad som verkar vara en ren slump. Samma mörka humor, samma sätt att resonera på, liknande värderingar, samma dystra, cyniska blick ut mot omvärlden. Mycket att prata om. Oändligt mycket att prata om. Klassiska snäva in sig i flera samtalsämnen samtidigt typ av umgänge med en man som jag har saknat så oändligt. Som jag har saknat det. Att få detta utbyte, att få frågor ställda till en. Det mest värdefulla som finns, när någon är nyfiken på en och ens innehåll. Få prata långt in på natten utan att kunna slita sig från varandra, och för varje mening inse hur mycket man uppskattar varandras sällskap. Som jag har längtat efter det. Dock har ingenting i mitt liv förändrats, som vanligt med ytterst få undantag, har jag lyckats attrahera en man som är arbetslös, behöver medicineras med SSRI och är fattig som en lus, utan några större framtidsrömmar. Slår nästan aldrig fel. Musicerande alkoholister och psykiskt besvärade verkar vara min fabel. 


Det kommer aldrig att bli något oss sinsemellan, det finns inga tveksamheter. Jag kan inte dra det lasset och han vill mer än mest ha barn och leva ett stillsamt liv på skånsk landsbygd. Jag är inte skapt för det. Men sättet han har lärt känna mig på så kort tid, så nära han har kommit mig, har vissa tagit flera år på sig att göra. Vissa har inte velat det alls. 


Och han är världsbäst på att ställa frågor. 

Av asabovesobelow - 20 november 2015 23:04

Jag vill inte dö,jag vill leva. Jag vill inte finnas sen, i framtiden. Jag vill leva nu, jag vill vara mig. Jag vill ha mina minnen och min energi.


Låt mig inte dö. Låt inte mina rädslor blir sanna. Låt mig leva ett långt liv. låt mig se mina vänner dö. låt mig höra house, känna krisprig höst och vinterluft. Röka på under sommaren. gå på festivaler. låt mig skaffa barn och se de växa upp. låt mig se min hund dö. låt mig se 2017. låt mig. låt mig leva. snälla, låt mig. Jag vill vara med. Inte sen , inte då, NU. Jag vill vara jag. Mig. Karina. Ingen annan, Jag vill inte återfödas, jag vil inte till Nirvarna. Jag vill bara vara mig. Med mina minnen, mina tankar och mina upplevleser. Låt mig. Och jag kommer vara evigt tacksam. Eller åtminstone ett tag.


Låt mig leva.

Av asabovesobelow - 20 november 2015 19:39

Jag är en bedragare. 


En ständug lyckosökare.


Lögnare.


Ja-sägare.


Flyktig.


Lättpåverkad.


Missbrukare.


Svag.



Av asabovesobelow - 16 november 2015 18:40

Det gäller att träffas vid rätt tid och stund. Män som för alltid kunde ha blivit forever alone såg sin kvinna, haffade henne, gifte sig, skaffade barn, behandlade henne på det bästa vis man kan. Och plötsligt är hon hans för alltid. Hur kan man bestämma sig så? Hur kan allt vara bra? Värderingar, umgänge, humor, intressen, vardagen, sex? Kan allt verkligen stämma? Kan man få allt? *sounds like Carry Bradshaw*


Jag har vägrat att göra avslag på något. Så fort det har känts fel så har den tanken inte gett mig ro. Ibland har det känts fel från start, ibland så småningom. 


Jag tror inte att kärlek är det viktigaste. Jag tror att samförstånd, vardag och sex är det. Sen kanske kärleken är det ovannämnda. Men när man lever i en rimlig symbios där man förstår varandra, utan att behöva slita för att förklara saken, när man lägger sig på kvällen och vill vara nära, nära och inget annat. När man i samförståndet hittar en vardag som flyter på friktionsfritt, när inget behöver sägas eller göras, man bara är med varandra och det är bra. Då. Då är man nog där. 


En bästa vän. När man utbyter meningsfulla blickar, garvar åt samma saker och väljer samma ord. En bästa vän som man vill vara nära, nära. Och så är det bra så. 


En nystart. Sluta oroa dig. Sluta bruka narkotika och alkohol. Sluta äta kött och fisk. Sakta men säkert.


Svårast kommer nog det andra att bli. Någon lycka får man väl ha i livet, någon njutning kräver min Venus. Och får jag inte frossa i hot wings och blodiga oxfileér så tänker jag dricka rödvin och skjuta heroin.  


Men jag ska sluta oroa mig. Den dagen, den sorgen. 

Skapa flashcards