"Tänker man på hur universum är uppbyggd så kan man bryta ner det hela i atomer som rör sig till och från varandra i en rasande fart i återkommande cykler. Tid, rum och materia rör sig ifrån varandra, efter att ha imploderat när de pressats ihop i ett tidigare skede (det vi kallar Big Bang, den största cykeln av dem alla (som vi känner till)). Atomerna är i ständig rörelse till och från varandra. Det fortsätter i en oändlighet och ger upphov till planeter, stjärnor, kosmos, jorden och då även liv på jorden, långsamt men säkert. Olika sortens ämnen som i grund och botten beter sig på samma sätt. Partiklar som rör sig mot varandra i en hög hastighet, och rör sig sedan i en rasande fart ifrån varandra. Energi helt enkelt. Evolution. Utveckling. Eller vad man vill kalla det. Men varje cykel har sitt slut, där atomerna faller ihop under det höga trycket från varandra. Stjärnor imploderar och pånyttföds.

Ser man till hur människan är skapad så torde det inte uppstå några frågetecken kring om vi genomgår samma processer. Tittar man på den historiska utvecklingen av mänskligheten så kan man konstatera att vår art i olika tidiga apformer har funnits i miljontals år och betett sig relativt neutralt mot alla andra arter under väldigt lång tid. Vi har sedan på ett blodigt och våldsamt (med mord på många arter) sätt spridit ut oss över jorden i en alldeles för snabb takt, där evolutionen hade ganska liten chans att hinna med och styra upp det hela. Första riktiga "staden", dvs en organiserad större samling av människor dök upp på jorden för bara 6 000 år sedan. Det var i Mesopotamien, som är dagens Irak. Där hade civilisationen sin start, och därifrån började sapiens strömma ut över hela jorden och befolka den.

Vi har på 6 000 tusen år lagt beslag på så gott som all mark och vatten på jorden, mördat, plågat och förslavat tusentals arter på jorden, inte minst varandra. Vi har förökat oss i en rasande fart, allt med start i Mellanöstern. Vi har alltså under dessa 6000 år, rört oss ifrån varandra och expanderat väldigt snabbt. Nu tycks vi se en implodering, i Irak och Syrien området, där miljontals människor flyr från epicentrum. Vi håller på att implodera. Explosionen sker nog knappast imorgon, men jag tror att det absolut kan vara början på det. Cykeln börjar om, därifrån människan fick sin spridning, det det alltid varit mest energi och liv, därifrån flyr nu miljontals in i andra områden, där det redan är fyllt med människor".

Vi kommer att få bevittna en katastrof.

För 4 år sedan, ungefär exakt idag, så satt jag i ett klassrum på en högskola någonstans i mellersta Sverige, och tittade med spänd förväntan ut över mina blivande kursare. Vem kommer jag att bli kär i? Vem kommer att bli min bästa vän? Vilka ser ut att vara folk jag vill hänga med? Vad kommer hända härnäst?

Förväntningarna var höga, men inte i min vildaste fantasi visste jag då vad jag hade framför mig. Vilket liv jag skulle få lov att leva. Vilka vänner för livet jag skulle få, och vad som skulle ske.

För 3 år sedan, ungefär exakt idag, stod jag spänd, säker och förväntansfull inför en klass med nya ansikten. I ryggen hade jag 20 till som var mina närmsta människor. Jag kände så mycket den dagen. Stolthet över att få vara fadder, irritation över den där kramen som skedde precis vid dörren, högmod för att jag visste bättre än alla andra. Jag satt lojt i fönstret, fingrade på min overall och blickade ut över alla nya ansikten, tittade tillbaks på ledet av mina vänner, mina klasskompisar, min förening och min familj. Jag visste inte då att jag var lycklig. Att jag var hemma. För då var jag även i den mest spännande fasen man kunde tänka sig. Jag på väg in i en dels vidrig period, som bokstavligen lämnade ärr för livet, men även det bästa som kunde hänt mig, det jag hade önskat så länge. Samma dag bjöd på en av dem aboslut värsta fyllorna jag varit med om, mycket äventyr, men även skam och tårar. Jag kommer aldrig någonsin att glömma den dagen. Någonsin. Det var startskottet för en hysterisk höst och numer en vänskap som jag bedyrar högt. En höst som slutade i den dröm jag gick och frodade ett helt år innan.

För 2 år sedan stod vi tillsammans inför en halfull klass av nya ansikten. Vi var inte bara faddrar, nu var vi en naturlig del av föreningen, vi tog upp nästan hela styrelsen och föreningslivet kretsade runt och bestod av oss. Vi var inne på vårt sista år, med en kandidatexamen i sikte, och vi var så sammansvetsade som man bara kunde bli. Etablerade relationer, otaliga föreläsningar, fester och sammankomster senare, var vi helt enkelt en familj. Precis som det alltid har varit. Och så som det inte skulle förbli. Inte med oss åtminstone. Ännu en rafflande höst, helt plötsligt hade vi ett kollektiv att festa i, och det ena dramat avlöste det andra. Varje höst har varit så otroligt händelserik, och denna var verkligen inget undantag. Månaderna som följde var dem tuffaste jag kunde tänka mig, rent emotionellt. Men du var alltid där, vår vänskap blev starkare om så var möjligt.

För 1 år sedan stod jag med hjärtklappning och ångest deluxe inför en ny klass av nu mycket yngre ansikten. Jag kunde knappt presentera mig, så hög var min puls. Man skulle kunna tro att det var första gången jag stod inför en publik, men det var det verkligen inte. Jag var då nyexad, arbetslös, i någon form av panikångest och visste inte vad jag skulle ta mig till. Min tid var slut. Och andras skulle precis börja. Bakom och bredvid mig hade jag nästan inga klasskamrater kvar, men jag kände mig ändå hemma i familjen. Vår föreningsfamilj. Separationsångesten var olidlig. Jag var så uppgiven och så ledsen att mina år var över. Men ännu fick jag vara med.

Idag är det en ny sådan höstdag. Ett gäng spända, nervösa och förväntansfulla ungdomar sitter i ett klassrum och med säkert samma tankar blickar ut över en rad av dem som jag välkomnade förra året. Föga vet dessa nyfikna ansikten vilken jävla tid som väntar dem. Vilken glädje, lycka och sammanhållning de kan få uppleva, om de vill, dem närmsta 3 åren. Jag kan inte längre vara med. Och det är jag glad för. För det kan aldrig bli så som det har varit. 

Min tid var perfekt. Trots alla tårar, olyckor, missöden och tragik så har den likväl varit kantad av precis lika många oförglömliga saker. Stunder på tak, mörka hemmafester med dunkande bas, studentkorridorer, balkoger, skrattfylla föreläsningar, tentaslitande, kunskap och lycka. Vänner och förhållanden. Känslor. Denn bästa tiden i mitt liv hittills.

Idag sitter jag på ett kontor och blickar ut över kärnan av huvudstaden från 15e våningen. Jag är omringad av fantastiska kollegor, jag ringer spännande samtal, träffar olika företag och mängden av kompetens och kunskap som fyller mina dagar är så oerhörd att jag är stum av förvåning över att jag trodde att jag visste så mycket förut. Jag har råd att köpa dyra kläder och skor. Jag har ett riktigt, riktigt bra jobb. Men idag tänker jag på alla dessa dagar, för varje år som har gått, som har varit så jävla händelserika och minnesvärda att jag varje kommer att återminnas. Återminnas välkomstfester, spex, backracen, kåren och min förening. Min familj. <3

Du är din vana trogen, fastän vi nästintill har obefintlig kontakt i verkligheten. Den dumma verkligheten. I en verklighet där du har sambo. Vi kunde inte ha undkommit att hamna här, jag sade det så många gånger. Du trodde inte på mig. Men så blev det. Som väntat.

Det har gått två år sen jag låg på golvet sist. Jag ligger inte på golvet i min nya lägenhet. Det känns inte rätt. Det är fel matta och fel ljus i rummet. Musiken är inte densamma. Allt var så ungt och känslofyllt. Plågsamt. Vackert.

Jag gör människor besvikna. Hela tiden numer. Det kanske är för att jag alltid gör vad jag behagar. Det kanske är för att jag inte bryr mig. Så trött på upprepningar. Livets ironi. Att allt upprepar sig. Man blir ihop, gör slut, blir ihop och gör slut. MEd olika människor, men med samma koncept. Man letar efter det där speciella. Eviga. Enfaldiga.

It's all a playground. The whole world is a playground.

Lev livet. Skratta. Njut. Kom ihåg att det alltid var bättre förr, men uppskatta varje sekund. Även dem värdelösa, ty de går över. Inget kommer någonsin att vara sig likt. Och det kommer alltid att komma ny och bra musik. Tveka aldrig. Och framför allt, var inte rädd. Var inte rädd. 

Snabbhet. Det är jag. Har nyligen blivit, kommer för alltid vara. När jag blev mitt sanna jag som jag brukar säga, så blev jag jävligt snabb, på ett mycket bra sätt.

Men idag. Nu, så här tidigt inpå mitt liv, har jag slutat vara snabb på ett bra, fyndigt och alert sätt. Snarare ett slött, ytligt och korkat sätt. Någonstans emellan att spy ur sig något utan någon eftertanke och inte komma ihåg att man redan sagt samma sak eller ännu värre, den raka motsatsen, i bara förrigår. Och att hävda något helt åt helvete och sen befoga sin rätt. Noll ödmjukhet. Storslagenhet. 

Problemet är ju att jag byter åsikt så fort situationen motiverar det. Men kommer numer alltså sällan ihåg den delikata detaljen. 

Det märks. Ifrågasätts. "Men du sa ju något helt annat i måndags?". Haha, ja men du förstår, jag tyckte så då, men jag minns faktiskt inte det just nu. Och var tredje dag tycker jag något helt annat, om det är det som krävs. 

Jag blir utmanad. Outcalled.

"Jävla jude, det ser man på han på en gång att han är en sådan."

"Haha, ja, man ser ju direkt. Vadå, vad har du emot judar?"

"Va? Vad säger du? Jag skämtar ju bara."

Var lite för snabb med att reagera där. Missade tonen av skämtsamhet i rösten. Hade jag tänkt fyra sekunder till så hade jag kommit ihåg att han nämnt sin öppenhet för alla människor. Sin radikalitet åt vänster. Han har ju för fan en davidsstjärna runt halsen. Han har ett flertal gånger förklarat sin kärlek för olika folkslag, i synnerhet judarna. Men jag varken kom ihåg eller ANADE NÅGRA JÄVLA UGGLOR I MOSSEN, så det slutar med att jag är värdelös.

"Vad är det din pappa är sjuk i?", samlade jag mod till, frågade, och tappade en nyskalad potatis i papperskogen.

"Njurar. Han går på dialys. Kommer du ihåg hur du frågade varför det hänger ett dietprogram på kylskåpet? Han är njursjuk sa jag då. Du har ju frågat det."

Jag minns ju det. Jag har frågat. Frågat så mycket. Jämt ställer jag en massa frågor till alla jag träffar, för att i nästa sekund tänka att jag nu istället vill veta varför kyrkan fick störst makt under just 1600-talet. Och glömmer. För att jag oftast är berusad när jag frågar och får svar. 

Jag har inte glömt förut. Inte så här. Jag glömde precis ett stycke som jag skulle skriva om. Om något... haha, kul att jag faktiskt kom ihåg det! Det var ju om att jag sedan ett flertal år tillbaka sett mig själv som en relativt smart person. Kanske inget geni eller så, men helt klart med ett kunskapsdjup och förståelse som många saknar. Har suttit där på min ardennerhäst och tyckt så mycket om mig själv. Känns som jag varit mer under hästen än på ryggen, på senaste. Min häst håller på och stampar sönder mig. 

Jag spådde dessa veckor vara självälskande. Där min identitet genomgår en utstrålning av charm och attraktion. Där jag älskar mig själv och alla utomstående älskar mitt jag. Men alla älskar långtifrån mig och mitt jag just nu. Milslångt ifrån. Varje dag känns som om jag hittar mig själv ibland. Lite då och då under dagen. Kanske ett par timmar om dygnet ihopsamlat. Någonstans långt ifrån flyter en glimt upp, från några år bakåt i tiden. Eller kanske till och med för något år sedan. Drar åt lite i hjärtat. Minnen. Ser en annan mig. Mitt gamla jag. Min narrativa berättelse börjar ta form. Lite har man hunnit med på 26 år.  

Jag vill ha en naturlig drog. Musik, eller böcker, astrologi, rörelse, sång, vad som helst, ge mig vad som helst nu. För nu, nu har jag levt ett liv sen för alltid där min främsta vana var och är att berusa mig. Ge mig ett liv. Sju år av berusning och självutforskande. Det ger resultat.

Vad gjorde jag ens igår? Vad åt jag? Vilken rutt tog jag med hunden? Har jag pratat med mamma igår? Har jag ljugit om att jag ska till Göteborg i helgen? Varför gjorde jag det? För nu kom jag inte ihåg det, och fick frenetiskt förklara att jag redan varit där. Telefonen tas up.

"Här, du skrev ju igår att du ska till Gbg i helgen? Vad ska du göra där?".

"Göteborg? Ehh ja juste... men jag... jag har ju redan varit där. Förra helgen var det."

"Var inte du i Västerås förra helgen?"

"..... måste varit helgen innan det jag var i Göteborg".

Tystnad. Han förstår att jag ljuger honom rätt upp i ansiktet. Och det förtjänar inte han. Inte han. Han har aldrig gjort mig det minsta ont. Bringat endast glädje och lycka. Ser svart på vitt hur jag borde luta mig å hans förmån. Men kärleken är blind. Man kan till och med bli kär i en get.

Ryskt ordspråk. 

Sent.

Jag har inte blivit bättre. Jag har blivit mycket, mycket sämre. Alla löften, alla försök, alla åtaganden som jag försökte ta mig an, som en vanlig, frisk människa. Allt hamnade inte bara i lä, det är långt ner på ett botten som jag nyligen varit illa tvungen att utforska. Det är ingen trevlig brunn. Det är inte ens en brunn, jag är i en sjö. I en sjö dunkel av lera, grus och sjögräs. Finns ingen rik fauna här inte. Här simmar det runt avlägsna ord och yttrade åsikter. Dunkel. En enda dimma. Och där står jag, längst ner men i mitten, och tittar upp, sämre än någonsin. På precis alla sätt. Det finns absolut inget sätt som jag har blivt bättre på sen jag var runt 22. Ingenting. 

Snart kan jag inte ens briljera med den svenska vokabulären. Eller något vokabulär alls.

"Haha ja men du är ju från Ukraina. Du måste förstå att du har en språklig barriär."

Har jag någonsin haft en språklig barriär? Inte sen 2003, VAD JAG VET. 

Fan. Imploderar. Något viktigt händer just nu. Min framtid händer just nu. Trodde aldrig att jag skulle spy ur mig något sådant, men jag känner det. Jag ser det i stjärnorna. Livsavgörande, ödesdigra aspekter till mina personliga planeter. Jag kommer bli en annan person när jag kommer ur det här. Jag är fågeln Fenix just nu. Jag kommer att resa mig ur askan och blir en hon som är färdig. Färdig med allt som hindrar hennes sinne från att regera. Allt som inte gör mig bättre måste bli aska.

Jag ska bara börja brinna först. 

Åh, nu är det orimligt många planeter i Kräftan. Inte bara var både sol, mars och merkurius där, så har nu månen vandrat rakt in. Jag tycker mycket synd om barn som blir födda idag och ett par dagar framåt. Att ha en så stark koncentration av just kräftan i horoskopet kan aldrig leda till något gott. Noll rationalitet, alla resonemang bygger på känslor, naivitet, osäkerhet, sentimentalitet och förhöjd känslighet. Som att gå runt med ett avskalat lager hud, och aldrig riktigt veta om det som händer endast händer i ens tankar, eller om verkligheten faktiskt är så. Tufft.

För oss redan existerande, fullt utvecklade själar, så innebär det att man kanske tänker tillbaks på "den gamla goda tiden" ett par gånger extra under denna period. Minnen som man inte tänkt på ett tag flyter plötsligt upp, och man tar något av ett djupdyk i sitt alldeles personliga minnessåll. Man bli extra omhändertagande och kärleksfull men samtidigt krävande. Får man inte känslogensvar så KRÄVER man den, genom att bete sig som ett litet barn. MEN JAG VILL. Alltså, återigen noll rationalitet eller förmåga att ta isär tanke bit för bit och hitta bakomliggande, fullt rimliga förklaringar. Många blir extra emotionella och har nära till gråt under denna period. Precis allt, både tankar, energi och reaktioner baseras på inget annat än tillfälliga känslor, i just den stunden. Helt plötsligt kastas man in en ny känslovåg, hur kunde jag känna så här igår? Det var ju fullt orimligt. Man kanske hör av sig till sin mamma lite mer dessa dagar och klappar sin käresta på huvudet ett par gånger extra. Kramas mer och utvecklar ett djupare emotionellt band till varandra, men framför allt är man själv ett knippe av känslor. Om man vekligen ska generalisera.

Samtidigt går Venus från dramatiska lejonet som ställde till en massa teatrala scener och en vilja att stå på sin ståndpunkt med stora ord, till rätt så torra och pragmatiska Jungfrun. Nu börjar istället praktiska frågor i relationer dyka upp. Hur ska det blir framöver? Hur löser vi det här? Kanske vi borde spika upp en hylla där, och flytta bordet till andra änden av rummet? Ska vi planera en semester till hösten? Inte så mycket svindlande kärlek, som det snarare är vardagen som gör sig påmind. Plötsligt får man ett infall av att vara lite nyttig, kanske ta en springrunda och "styra upp" saker och ting. Rensa och städa undan. Typiska Jungfrudrag.

Med det sagt, så kommer Venus nu att sakta börja vandra över mina personliga planeter. Inom någon dag ställer den sig i konjuktion med min sol, vilket bara kan bidra till en sak. En Sol och Venus konjuktion skriker "JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV". Och det behöver jag faktiskt lite av nu känner jag. Har inte gillat mig själv alls på sistone. Och jag är van vid att tycka väldigt högt och mångt om mig själv. Så har det varit dem senaste 4 åren åtminstone.

Men dem senaste veckorna har jag bara snubblat på orden, inte hängt med, sagt fel saker, glömt bort sådant som jag inte borde glömt bort, varit ett tråkigt sällskap (så har det känts i varje fall), och i allmänhet varit och känt mig ur spel. Rätt ordentligt. Så att jag börjat tvivlat på om jag faktiskt är så bra som jag är. Så jag behöver lite självkärlek. Det kom i alldeles rätt tid. 

Nu ska jag njuta av min ledighet och återfalla i gamla goda tider av drogromanser och takfester. 

Tystnadsleken kan börja. Vem vinner? Hon är som framgångsrik, attraktiv, välklädd, smart och kan använda både mun och fitta, med ett saftigt arv och en kandidatexamen, eller en fattig narkoman som bor hemma hos pappa och klipper sig en gång per år?

Oddsen är ofattbara. 

Mitt starkaste vapen i alla relationer, oavsett med vem, har alltid varit "jag bryr mig inte". Jag vänder mig alltid om och går, för att jag är inte beroende av NÅGON. Och saken är att jag egentligen i grund och botten faktiskt inte bry mig. Visst, det är ledsamt och tråkigt när människor inte vill vara med en, eller väljer att gå sin väg, men antigen tar man mig som jag är, med hull och hår, eller så kan man fortsätta på sin egen livsväg, utan att leva på min tid, och försöka anpassa mitt liv till deras. 

Jag har alltid varit ensam. Människor har kommit och gått i mitt liv, vissa har tyckt att det är värt det. Att stanna vid min sida. Trots min egensinnighet. För trots den finns det mycket i mig som man kan uppskatta, både som vän och pojkvän. Men det ligger alltid hos den andra parten om hen (oftast han) väljer att ta mig och mina principer och åsikter, eller om han väljer att bete sig som ett rövhål, och således inte får vara en del av mitt liv.

Jag har alltid haft starka principer när det kommer till det motsatta könet. Jag har endast sex när jag vill, jag gör inte saker "för att vara snäll", eller för att "du måste ju ställa upp för mig". Jag öppnar inte mitt i natten. Jag går aldrig hem till någon mitt i natten. Jag sitter inte och väntar på några jävla samtal eller sms, eller gör något som jag inte känner för. Jag är väldigt medgörglig när inga av mina principer står på spel, men börjar något ruckas så att jag måste gå emot mig själv, så är det oftast tvärnej. Det är för att jag inte är rädd för att vara ensam. Jag hoppas att alla människor känner efter och gör på samma sätt, för ditt liv, det är mer värt än något annat. Slösa inte det på andra människor. Det är aldrig värt det.

Saknar mitt hem idag. Vill vandra nerför bekanta gator, gå ner till Mälaren och titta ut över vattnet. Ta en promenad bort till högskolan och titta på dem tysta byggnaderna. Igår fick drygt 40 glada personer beskedet att dem i slutet av augusti ska påbörja sin väg till att bli beteendevetare på min högskola. Jag minns den dagen för fyra år sedan. Jag satt ensam hemma hos mamma och hade fått antagningsmejlet. Mina händer darrade när jag klickade upp det och jag var förberedd på det värsta.

Antagen.

Jag hade aldrig haft sådan tur i mitt liv tidigare. Jag rusade ut till balkongen, ringde till min bästa vän, min mamma och skrek glatt i luren att jag ska börja plugga. Jag ska bli beteendevetare. Och två månader senare satt jag där, nyfiken, förvirrad och förväntansfull. Om jag bara hade vetat den dagen vilka fantastiska år jag har framför mig. Hade jag bara fått sätta mig där igen, med allt i backspegeln, så hade jag njutit så jävla mycket av varenda sekund av dessa år, jag hade klamrat mig fast vid varje fest, varje vän, varje föreläsning, varenda jävla dag hade jag värdesatt. För det var den bästa tiden i mitt liv. Dem absolut bästa tre åren som jag någonsin varit med om. 

Jag lever inte ett värdelöst liv idag. Men då, det var magi. Gemenskapen. Att få bli den jag är. Att få blomma ut och växa. Att inte behöva handskas med vuxenproblem så som affärsplaner eller diverse kalibrireringfrågor. Puh. Livet alltså. 

Kommer att sitta här om fyra år och bedyra hur denna tid var den bästa i mitt liv. Äsch, jag är frisk, jag är snygg, jag har pengar, det är lördag, jag har semester, det är sommar, och nu ska jag ge mig ut på äventyr.

Saker är vad man gör dem till.

Känner mig rätt dränerad. Inte olycklig, men likgiltig. Inte ledsen, men nedstämd. Dagarna går, klockvisarna skyfflar bort sandkorn från det, än så länge, rätt grunta hål i jorden som jag någon gång kommer att hamna i, och just min klocka stannar, medan världen fortsätter att snurra. Allt är så oviktigt. Så banalt. Har skapat mig det livet jag lever. Bråkar och tjaffsar på automatik, lever på gamla vanor och inrutat beteende. Missar tjusningen i varje sekund, för vill till nästa. Samma tanke slår mig hela tiden, jag borde ha njutit mer. Dömd till att leva ett oroligt liv. 

Tiden går alldeles för snabbt. Men jag, jag är likadan. 

Lär mig att njuta av stunden, reflekterar över mina dagar och... inser att jag ju lever det där livet som jag drömt om sen i höstas. Det blev till och med över förväntan. Står ut och blickar över vackra Stockholm och funderar på mitt helt fantastiska jobb, min lägenhet som ligger så bra till, mina "platser" runt omkring i innerstan som jag hänger på. Alla saker jag kan göra, alla människor jag kan hänga med. Det blev inte så ensamt som jag trodde. Ensam blir man bara om man tillåter det ske. Och det är inte jag.

Jag brukar diskutera mina kärleksbestyr med bloggen, framför allt ur ett astrologiskt perspektiv. Och det här är definitivt ett bestyr värt att dokumenteras. Framför allt för att jag redan nu i kartan ser hur vi är på väg mot en bergsvägg i 300 km/h.

Våra kartor skapar en så kallad stor kvadrat tillsammans, inblandat är en massa personliga planeter och punkter så som mars/Venus, Asc/DSC och ja, sådant som hör relationer till. Min väldigt påtagliga Venus/Asc/Dsc kvadratur svarar så fint så, på hans precis densamma kvadratur, men i en opposition från Väduren, med Mars i högsta spetsen. En krigssugen Mars i Väduren i opposition mot min starka Venus i Vågen. Kunde ha blivit förödande direkt om inte han hade Venus i densamma Vågen. Och vilken fröjd just den aspekten är. Men det är en annan sak.

Denna nyförlösta kvadrat skapar en konfliktfylld stämning där man ständigt utmanar och ifrågasätter varandra. Det är en ständig kamp om vems personlighet som får dominera, vems som ska få sitt. Och jag gillar ju att få mitt.... till förmång för motsatsen. Likväl en bra läxa att lära sig här i livet, då man samtidigt aldrig stagnerar och blir uttråkad i en sådan relation, men jag kommer aldrig att glömma hur jag läste om denna typ av aspektering för längesedan och längst ner stod det. "En oerhört lärorik konstellation, men kan du undvika att ingå bekantskap med någon vars planeter skapar en stor kvadrat till dina planeter i din karta, så GÖR det. Allt annat leder bara till besvär". 

Vi är dessutom rätt så olika, han saknar jord och praktiska betänkligheter, och jag saknar eld och den typ av impulsivitet som han sitter på. Nu förväntar han sig inte någon förhöjd aktivitet från sin kvinna förutom att se bra ut och dela hans värderingar i ord, och det är där det braiga börjar. För inte bara är jag hans typ, så har vi en ganska liknande syn på livet... mer eller mindre. Kanske snarare en liknande syn på fritidssyslor och vad man gör när man hänger. Det var så enormt längesedan som jag bara kunde hänga med någon en hel dag utan att göra något specifikt. En man dvs. Alltid ska man GÖRA något när man umgås. Jag vill ha det där när det inte spelar någon roll vart man är, man kan sitta i ett tomt rum och ändå ha det angenämnt sinsemellan. Det var längesedan jag träffade någon som uppfyllde det kravet. Men nu är vi där. Nu är vi där igen. Fastän vi är så olika. Jag vill vidare och göra nästa grej, han lever i "presens och här och nu", då är det enda som existerar tydligen. Då och framtid är bara en mänsklig konstruktion. Bra argument för att inte göra något om dagarna eller sträva någonstans blir min spontana respons.... och där har vi en konflikt apropå inget. 

Det är trevligt att vara åtrådd. Men jag kommer aldrig att nöja mig med mindre än vad jag vill ha och ser framför mig. Jag kommer att stå där en vacker dag, men en lång, ståtlig, vacker, drogliberal akademiker i kostym, som älskar att sitta vid köksbordet på nätterna och dricka té, samtidigt som han gillar att tjäna pengar, förstår sig på viner och ost, och gillar att dansa till dampig musik som får en att känna sig som om inget annat finns i livet. 

Det löser sig. Det är bara livet. Är det något som ormhärskaren har lärt mig så är det att inte vara rädd. Livet är inte värt något, det är en evig process som man ibland har turen (nåja) att bli in och utslängd ur.