Senaste inläggen

Av asabovesobelow - 15 maj 2015 09:47

Det bästa med astrologi är den informationen som en sitter på om andra människor, som de ofta inte ens själva känner till fullt ut. De känner på sig ofta vilka problem som kan finnas, och vad man så att säga består av, men sällan kan man pinpointa det till exakta egenskaper. Ofta förskönar man sina brister för att inte rubba sin självbild. Vi människor är komplicerade varelser, och göra ofta konstiga saker, för att inte rubba någon form av identitet som vi byggt upp. Samma sak gäller till exempel vilken typ av tjejer/killar som man attraheras till. Man vet det när man ser den personen, eller får se den röra sig, men man kanske inte alltid kan beskriva det i detalj. 


Som tur är, så kan jag det. Det är på gott och ont brukar en del av mina vänner säga, då många tycker att jag är "falsk" och "manipulerande", samt "hur orkar du ens", när jag börjar anpassa mig utefter vad jag tror mig veta killen i fråga gillar. Som tur är ju, så är vi funtade på det sättet, att våra prototyper av vad vi gillar, drar oss till och låter oss möta personer som faktiskt kan leva upp till dessa förväntningar, utan att behöva spela nämnvärt. Dvs, vi går istället förbi människor som inte besitter de egenskaper som vi letar efter.


Naturligtvis händer det då och då att man råkar på människor som inte alls gillar ens typ, och har en helt annan bild av vad en "perfekt partner" är. Det händer ofta via nätdejting, då man förlorar chansen att approchera en person som man faktiskt oberserverat på riktigt. Ett exempel på det var när jag var på dejt med en man som hade både Venus och Månen i eldiga tecken (Skytten respektive Lejonet). Jag har tidigare gått igenom att en mans "prototyp" av en perfekt kvinna, förankarar sig i två idealbilder. Den första är rent utseendesmässig, samt även givetvis mimik, osv. Vad man attraheras av helt enkelt. Det är stilen kvinnan har. Och det är Venus som står för den biten. När man sedan väljer att sin partner, kanske en framtida fru, eller någon att dela livet med, så går Månen in och styr om. Månen är prototypen för fru och mamma kan man säga, hur väl man kommer överens i det vardagliga livet, och vad man förväntar sig av sin partner hemma. Dessa två planeter kan stå i  helt olika tecken i en mans horoskop, vilket är vad som bidrar till att man ofta väljer en kvinna till följd av en första anblick, och inser sedan att detta var ju inte alls vad jag vill ha. 


Hur som helst. Mannen jag träffade hade alltså sin Venus i Skytten, och månen i Lejonet. Hans typ av kvinna är inte bara den som syns mest i rummet och är mest effektfull, utan hon är även oerhört självsäker, utan ett uns av tvekan i sina svar. Självständig, utmanande, banbrytande, orädd, äventyrlig, störst, bäst och vackrast helt enkelt. Oerhört effektfull och ska trivas i rampljuset. Jag kan ju till viss del imitera den typ av kvinna, men det kommer så extremt onaturligt för mig, då jag nästan saknar eld helt i mitt horoskop. När jag pratar med människor, så har jag till exempel en tendens att titta åt sidan, uppåt eller någon annanstans när jag funderar på vad jag ska säga härnäst. Det är ett typiskt kräftdrag, som ger en drömlikfeeling. Detta är en typ av mimik som är direkt oacceptabel hos en kvinna med mycket eld i sig. Hon håller utmanande kvar blicken under hela samtalet. Jag kan kämpa med det i en oändlighet, men det kommer kräva så mycket ansträning från min sida, att jag inte ens kommer kunna prata. Kort och gott, så sågs vi aldrig mer efter två dejter, jag och ovannämnda man. Jag var helt enkelt inte hans typ, och betedde mig på ett sätt som inte var attraktivt för honom. 


Denna typ av teater spelar jag ofta, eftersom jag dels tycker att det är roligt att få män på fall, och det är även ett sätt att utforska mina astrologikunskaper på. Igår fick jag ännu en tung roll att utföra. Denna man drogs av till synes oförklariga skäl till mitt utseende, när jag bara gick förbi honom. Jag var helt osminkad och hade på mig ganska alldagliga kläder. Dras någon till bara ens utseende (ASC), alltså första anblicken, så skulle jag förvänta mig en Venus i Kräftan, eller åtminstone vatten. Men här upptäckte den hårdaste och iskallaste StenbockVenus. Vad är kärlek/relationer/uttryck för kärlek i den kalla och seriösa Stenbocken? Skit. Helt enkelt. Venus gillar nöjen, mjukhet, charm och dylika bestyr, medan Stenbocken styrs av Saturnus. Saturnus är fader Tid som lär oss läxor, försenar och förstenar allt i sin närhet, och är helt enkelt iskall och sjukt jävla seriös. Så en man som har den typ av Venus dras till rätt allvarliga och strikta brudar. Sådan som ser ut att komma direkt från kontoret.


En Venus i ett jordtecken generellt sett, gillar praktiska, seriösa, logiska och "hemvänliga" kvinnor. Hon ska liksom inte ha köpt fisken för att den "såg söt ut", utan för att det var det mest prisvärda i affären. Man ska följa upp sina ord med logiska och rimliga resonemang. Hon ska kunna rodda upp hemma och skapa en atmosfär av hemtrevlighet, där allt funkar, samt räkna ihop slant för slant för att sätta upp en tydlig budget. Hon gör vardagen enkel och treclig för mannen. Hon är rationell, mjuk och framför allt, varken särskilt sprallig eller högljudd. Hon är bekväm. Och män med jordliga Venus tar låååååång tid på sig att vänja sig vid en kvinna, allt i sakta mak. När det handlar om Stenbocken blir allt ovanstående även färgat av strikthet, kylighet och seriösitet. Man ska bete sig litegrann som Isdrottningen. 


Dels ska man se väldigt strikt och konservativ ut, inga färgglada kläder här inte. Gärna kavaj eller en svart, klassisk blus, till mörka byxor. Man ska inte komma med några plötsliga utfall eller idéer, eller ens prata särskilt mycket för den delen. Pratar man så ska man pratar väldigt lågt och ge konkreta svar. Man ska röra sig mycket långsamt och koncist. Ja. Det var svårt kan jag säga. Vid första träffen så betedde jag mig som mig själv, och det var verkligen inte uppskattat. Så vid tredje träffen bestämde jag mig för att gå in i rollen helt. Jag har aldrig varit så tyst i hela mitt liv. Vår kommunikation gick ut på att jag långsamt nickade eller skakade på huvudet, med ett par sekunders fördröjning, än vad jag brukar reagera. Allt jag sa hade att göra med vilket seriöst jobb jag har och hur ansvarsfull jag är. Jag rörde mig knappt och betedde mig som att jag vore nedkyld och har ingen möjlighet att göra några utsvävande rörelser. Fullpott tyckte han, kunde knappt slita blicken från mig och "kunde inte förstå varför du är så jävla sexig". Ja, jag spelar bara din ideala typ av kvinna, det som du blir attraherad av, så kanske därför. Men att sitta tyst i flera timmar gick ju minst sagt direkt emot min natur. Började prata högljutt med mig själv när jag gick därifrån, samt skutta fram. Brast dock på slutet när vi skulle skiljas åt, och jag borde väntat iskallt på att han skulle ge mig en kram eller kindpussa, eller whatever. Hoppade in i en självvald kram, han såg minst sagt bestörd ut. Vem fan är du kvinna och vad har du gjort med henne som jag precis spenderade flera timmar mer. Svårt. Och roligt på samma gång. 


Av asabovesobelow - 11 maj 2015 21:40

Det finns alltid en väg tillbaks. Vart jag än står, så kan jag vända. Även om skadan är gjord, så får vi fler chanser än en. Jag önskar bara att jag aldrig hade åsamkat någon skada mig själv.


Mitt vanliga liv är långt borta just nu. Kanske för att det inte är längre är vanligt. Det är historia. Man får inte bli ledsen över historia. Historia är aldrig så ljuv som den är i efterhand. Aldrig lika uppskattad i realtid. Saknar saker som är förbi, men bara flyktigt. Borde uppskatta idag mer. Ska uppskatta idag mer. Ska inte gräma mig. 

Av asabovesobelow - 8 maj 2015 20:03

Det finns en ska som är bra. Att jag inte bryr mig idag. Att jag trivs ensam. Vilket är en betydlig skillnad mot vad som försiggick i februari. Saturnus har gått retrograd och backar alltså tillbaks i opposition till min måne. Men jag upplever inte den alls lika starkt denna gång. I jan/feb var det tårar när jag var ute och gick, apropå ungefär inget. Nu är det mer att man drar sig undan, och kyler ner sitt känsloliv. Stagnerar det.  


Alltså jag önskar att alla jag träffade var efter mig och tyckte att jag var den smartaste, snyggaste, bästa personen som de träffat. Nu är det inte alls så. Det är ofta respons som uteblir, det är samtidigt folk som går fram till mig, när jag sitter ensam ute. Det är nonchalans och högst oseriöst, alltihop. För det mesta. Och fasen vad jag gillar det. Eller gillar är nog att ta i. Fasen vad jag skiter blanka fan i det. Det tråkigaste vore ju om en riktigt bra, vettig man skulle nu säga till mig "antigen du och jag idag, eller aldrig mer". Då hade jag våndats. För jag hade behövt välja. Mellan honom och all annan uppmärksamhet. Mellan det jag har idag, friheten. Och mannen som är intressant. Men nu kommer inte någon med dessa förslag, och jag kan fortsätta på mina raid att lära känna en massa rnadom människor som kommer i min väg. Gå ut, dricka, ligga, vara ung. Jag har hunnit med två rätt seriösa förhållanden i spannet 20-24. Båda var hyffsat långdragna. Det kändes inte så då, men nu i efterhand så var det ju så att man gick in med en inställning att det skulle hålla för alltid. Nu fick jag det jag letade och ville ha liksom.


Jag blir lite rädd när jag tänker på det nu. Att behöva kuva och anpassa mig för någon. "Nej inte öl ikväll, jag vill se på den där intressanta dokumentären om hur molekyler avancerar". Jaha. Kansske är det min alkoholism som talar, men förmodligen inte. Jag vill ha det här. Jag ser mig själv varje dag. Jag känner till mina färdigheter. Utan att låta för högfärdig, så vet jag precis vad han får. Jag har nackdelar. Både personliga och fysiska. Men det vägs upp med råge. Varje dag, och varje minut av min jävla briljans och utstrålning. En dag kommer jag att säga ja. Till honom som är tillräckligt övetygande och kär i mig. För det kanske är det enda som räknas. Jag.


Jag har inte tvivlat en sekund. Även vid dem värsta stunderna, så har jag aldrig tvekat. Inte det minsta. På att någon vill vara med mig. Inte dem senaste 3 åren. Inte alls. Jag är en jävla skatt.


Utan överdrift. 

Av asabovesobelow - 8 maj 2015 19:59

Det finns en ska som är bra. Att jag inte bryr mig idag. Att jag trivs ensam. Vilket är en betydlig skillnad mot vad som försiggick i februari. Saturnus har gått retrograd och backar alltså tillbaks i opposition till min måne. Men jag upplever inte den alls lika starkt denna gång. I jan/feb var det tårar när jag var ute och gick, apropå ungefär inget.


Nu är det mer att man drar sig undan, och kyler ner sitt känsloliv. Stagnerar det. Alltså jag önskar att alla jag träffade var efter mig och tyckte att jag var den smartaste, snyggaste, bästa personen som de träffat. Nu är det inte alls så. Det är ofta respons som uteblir, det är samtidigt folk som går fram till mig, när jag sitter ensam ute. Det är nonchalans och högst oseriöst, alltihop. För det mesta. Och fasen vad jag gillar det. Eller gillar är nog att ta i. Fasen vad jag skiter blanka fan i det. Det tråkigaste vore ju om en riktigt bra, vettig man skulle nu säga till mig "antigen du och jag idag, eller aldrig mer". Då hade jag våndats. För jag hade behövt välja. Mellan honom och all annan uppmärksamhet. Mellan det jag har idag, friheten. Och mannen som är intressant.


Men nu kommer inte någon med dessa förslag, och jag kan fortsätta på mina raid att lära känna en massa rnadom människor som kommer i min väg. Gå ut, dricka, ligga, vara ung. Jag har hunnit med två rätt seriösa förhållanden i spannet 20-24. Båda var hyffsat långdragna. Det kändes inte så då, men nu i efterhand så var det ju så att man gick in med en inställning att det skulle hålla för alltid. Nu fick jag det jag letade och ville ha liksom. Jag blir lite rädd när jag tänker på det nu. Att behöva kuva och anpassa mig för någon. "Nej inte öl ikväll, jag vill se på den där intressanta dokumentären om hur molekyler avancerar". Jaha. Kansske är det min alkoholism som talar, men förmodligen inte. Jag vill ha det här. Jag ser mig själv varje dag. Jag känner till mina färdigheter. Utan att låta för högfärdig, så vet jag precis vad han får. Jag har nackdelar. Både personliga och fysiska. Men det vägs upp med råge. Varje dag, och varje minut av min jävla briljans och utstrålning. En dag kommer jag att säga ja. Till honom som är tillräckligt övetygande och kär . För det kanske är det enda som räknas. Jag.


Jag har inte tvivlat en sekund. Även vid dem värsta stunderna, så har jag aldrig tvekat. Inte det minsta. På att någon vill vara med mig. Inte dem senaste 3 åren. Inte alls. Jag är en jävla skatt. Utan överdrift.

Av asabovesobelow - 8 maj 2015 19:30

Det finns en ska som är bra. Att jag inte bryr mig idag. Att jag trivs ensam. Vilket är en betydlig skillnad mot vad som försiggick i februari. Saturnus har gått retrograd och backar alltså tillbaks i opposition till min måne. Men jag upplever inte den alls lika starkt denna gång. I jan/feb var det tårar när jag var ute och gick, apropå ungefär inget. Nu är det mer att man drar sig undan, och kyler ner sitt känsloliv. Stagnerar det.  


Alltså jag önskar att alla jag träffade var efter mig och tyckte att jag var den smartaste, snyggaste, bästa personen som de träffat. Nu är det inte alls så. Det är ofta respons som uteblir, det är samtidigt folk som går fram till mig, när jag sitter ensam ute. Det är nonchalans och högst oseriöst, alltihop. För det mesta. Och fasen vad jag gillar det. Eller gillar är nog att ta i. Fasen vad jag skiter blanka fan i det. Det tråkigaste vore ju om en riktigt bra, vettig man skulle nu säga till mig "antigen du och jag idag, eller aldrig mer". Då hade jag våndats. För jag hade behövt välja. Mellan honom och all annan uppmärksamhet. Mellan det jag har idag, friheten. Och mannen som är intressant. Men nu kommer inte någon med dessa förslag, och jag kan fortsätta på mina raid att lära känna en massa rnadom människor som kommer i min väg. Gå ut, dricka, ligga, vara ung. Jag har hunnit med två rätt seriösa förhållanden i spannet 20-24. Båda var hyffsat långdragna. Det kändes inte så då, men nu i efterhand så var det ju så att man gick in med en inställning att det skulle hålla för alltid. Nu fick jag det jag letade och ville ha liksom.


Jag blir lite rädd när jag tänker på det nu. Att behöva kuva och anpassa mig för någon. "Nej inte öl ikväll, jag vill se på den där intressanta dokumentären om hur molekyler avancerar". Jaha. Kansske är det min alkoholism som talar, men förmodligen inte. Jag vill ha det här. Jag ser mig själv varje dag. Jag känner till mina färdigheter. Utan att låta för högfärdig, så vet jag precis vad han får. Jag har nackdelar. Både personliga och fysiska. Men det vägs upp med råge. Varje dag, och varje minut av min jävla briljans och utstrålning. En dag kommer jag att säga ja. Till honom som är tillräckligt övetygande och kär i mig. För det kanske är det enda som räknas. Jag.


Jag har inte tvivlat en sekund. Även vid dem värsta stunderna, så har jag aldrig tvekat. Inte det minsta. På att någon vill vara med mig. Inte dem senaste 3 åren. Inte alls. Jag är en jävla skatt.


Utan överdrift. 

Av asabovesobelow - 23 april 2015 20:54

Det har gått exakt en månad sen jag skrev något. Då var jag ny på mitt jobb, ganska nedslagen och kände inte groovet så att säga. Dålig atmosfär, dålig feeling. Stod på gatorn och grät. Blickade upp och gnydde av ångest som åt mig inifrån. Var kanske inte så illa. Men det kändes rätt jävligt.


Lever på lånade pengar. Sitter och dricker och äter på lånade pengar. I en perfekt värld har jag råd att vara ute och äta två gånger i veckan. Äta gott på fantastiska restauranger med tillhörande dricka. Säg en 600 per gång. 1200 per vecka. Nästan 5 000 i månaden på bara att äta och dricka gott. Då kanske man ska snitta 30 i månaden. Jag ska nog inte byta jobb. Jag vill nog inte byta jobb. Jag träffar så mycket fantastiska människor varje dag. Framgångsrika kostymklädda män (och det är oftast män), som luktar en svag doft av supergott och apdyrt och säger sig själva vara charmiga. Pratar om CAD-system, hosting och enterprise, MRC och TB. Ibland förstår jag knappt hälften, men jag nickar och ler, och hoppas på att brist på kunskapen inte syns i mina ögon. Men det gör det förmodligen, mitt ansikte är dessvärre som en öppen bok, även om jag vill låtsas om annat. Mina ögon ger ifrån sig alla mina tankar. Typiskt kräftasc att ha noll pokerface.


Växlar mellan lugna kvällar med Dostojevskij, Ravel och Brahms och öl, snuskhak och hamburgare med nikotin. Jag klarar mig inte utan det. Jag måste få komma ut bland människor. Det påkallar min Vågvenus. Hon vill ha sociala sammankomster, och jag kan inte säga nej. Det är ett inre behov som kräver sitt. Våra inre behov är luriga på det viset, för de är inte alltid bättre för vår del, utan de vill ha sitt. Oavsett vad vårt jag tycker om det.Oavsett om det är nyttigt eller inte. Fast nyttigheten är väl kanske inte heller livet. 


Precis framför mig sitter det en likadan som jag. Ensam i baren, med en uppslagen laptop. Han sippar dock på en Ramlösa och stoppar in en Granit under läppen då och då. Typisk södersnubbe. Kort hår på sidorna frisyr, en skjorta med körsbär på, höga strumpor, chinos, lackskor och en tunn klocka på handleden. Han skulle lika gärna kunnat komma från 50-talet. Han ser bra ut. Jag känner en gemenskap. Vi är ju här ensamma båda två och fördriver tiden. Jag är inte ensam om att sitta ensam vid bardiskar och dricka mig full. En timme går, jag sneglar på hans rygg då och då. Han lägger absolut inget märke till mig. Plötsligt rusar det fram en virvelvind av hår, parfym, förkläde och tjej fram till honom och kysser och kramar och kysser mer. Hans flickvän är servitris här. Han sitter och väntar på henne. Det ante mig. 


Fortfarande bara jag här. Och tänk att jag valde att inte byta plats bara för att han satt här. Tragiken tar aldrig slut. Den enda som märker mig är den halvfeta bartendern från Tensta. Han menar på att borde laga pullerd pork för att fånga hans hjärta. Men det vill jag inte. Jag behöver inte fånga HANS hjärta. Och jag behöver då verkligen inte göra något för att fånga någons hjärta. Kanske hänga med dem. Det borde räcka. 

Av asabovesobelow - 23 mars 2015 23:09

Dag 40. Hade det varit. Förmodligen. Jag håller inte koll på dagarna. Jag håller koll på ensamna kvällar, efter ångestfyllda eftermiddagar. Jag är så lättpåverkad. Hatar min kräftASC och ett fyllt 4e hus för det mesta, det bidrar fan inte med något positivt, utöver ett oskuldsfullt utseende och en tveksam intuition. Vid en första anblick.


Mest är det naitivitet, osäkerhet, tveksamhet, känslosamhet och pessimism som är min första reaktion på omvärlden. Kunde varit utan.


Hatar att arbeta. Får mig att känna mig gammal och seriös. Det är inte dags än. Önskar att jag slapp allt som krävdes av mig för att "man ska". Vill stå under bar himmel i Spanien, påverkad av något, dansandes till fet musik, omgiven av randoms, men även honom. Han den där som är minst lika taggad på att ta droger och uppleva världen. Som tar på sig kostym på måndagsmorgonen, men ligger på golvet med mig på fredagsnatten. Är öppensinnad, vill uppleva verkligheten tillsammans, men inte så som den ser ut, utan i ett grann av perspektiv och lyckorus. Han som inte rynkar på näsan åt att ta amfetamin och prova att ha sex på allt från gräs till heroin. Han som stoppar mig när jag skenar iväg. Stabilliserar och förklarar att imorgon kommer en till dag. Du behöver inte lägga alla resurser i dagens dag, för ty den går över. Jag glömmer bort det hela tiden. Just idag spelar så stor jävla roll, hela tiden. Just ikväll måste jag vara påverkad, just ikväll ska jag ha det trevligare än annars. Har inte hänt på flera månader att jag skulle haft en "vanlig" kväll, som alla andra. Jag altererar jämt min verklighet. Så fort jag får möjlighet är jag där och ska sno saker som jag anser förgyller vardagen. Varje dag. Kunde inte varje dag varit berusning i sig?


Bara lyckostar lever så. Människor som har lugnet, en inneboende harmoni. Jag tror inte att jag saknar den, den är bara trasig. Min harmoniradar är inte riktigt som den ska, den fungerar åt motsatt håll. Den kräver något annat än vanliga dagar för att må bra. Suger musten ur mig och min hälsa. Jag och min harmoni är fiender, bittra motståndare som drar åt varsitt håll. Vem krävs för att stabilisera den? Med exakta termer så vore det någon som har planeter i 3-10e graden av vattumannen eller tvillingar. Helst Vattumannen, för där sluts min Venus/Mån trigon i en storartad lufttriangel. Som bara skickar massa harmoni till min stackars Venus. Någon som tar udden av den interna konflikten som jag slåss med och förlorar varje dag. Å andra sidan skulle jag kanske hellre bli utmanad av en stor kvadrat av någon med Venus i 5-10e graden Väduren. Vem vet. Vem fan vet.


Nu ska jag krypa ensam till min stora säng och försöka komma till ro med mitt helvete. Det kommer att gå över, det gör det alltid. 

Av asabovesobelow - 9 mars 2015 21:44

Hatar att vara världens känslosammaste människa. Så fruktansvärt sentimental och mitt sätt at "känna" situationer, minnens styrka märks inte förrens i efterhand. Mina minnen är alltid en "känsla av", en heltheltsupplevelse om man så vill. Det är aldrig bara ett segment, en specifik händelse, utan det är ett helt flöde av bilder och tillhörande känslor från en specifik tid. Eller snarare hur den tiden känns nu i efterhand. Och nu känns dem senaste 4 åren som ett stort, öppet sår, som jag river upp med ungefär en timmes spann. Det bara sköljer över mig, mitt "riktiga" liv som jag levde och hoppades på att det inte skulle ta slut, och så är det helt plötsligt slut. På riktigt denna gång. Det har varit ett utdraget farväl det hela, och vem visste att början på 2015 skulle bli slutet på en era. En era som var både plågsam, djupt lärorik, självinsiktfylld, snabb och alldeles fantastisk. Den bästa tiden i mitt liv. Då jag blev mig själv.


Jag blev henne. Henne du alltid hade som fantasi, den där destruktiva, ovanliga tjejen med färgglatt hår, som på ett barnsligt sätt blev både ledsen och förtjust. Hela den här leken vi lekte i 3 år, vad ledde den till? Att allt jag förknippar de senaste 4 åren med, är nästan bara du. Jag måste nu skaffa mig en helt ny upsättning av musik, referensramar, favoritserier, citat, minnen och vänner. Helt plötsligt behöver jag skaffa mig ett HELT nytt liv. Varför händer detta mig SÅ ofta?! Att behöva starta helt på nytt ungefär var fjärde år, är så jävligt. Speciellt denna vända. Denna vända är helt klart värst hitills. Att behöva bli av med dig också. Det har inte varit på riktigt innan. Att vi gjorde slut var ett skämt rent ut, allt fortsatte precis som vanligt, med bara det faktum att vi inte längre var trogna varandra. Allt fortsatte ju... vi fortsatte. Och det är istället nu som jag behöver hantera denna smäll, som jag trodde att jag hade utsatt mig för, för snart 2 år sen. Igår var den dagen vi satt på en gräsplätt en varm aprildag, eller låg på mitt golv i oktober, och idag bor jag helt plötsligt i en annan stad, du har en ny följeslagare, och allt är inte ens lite likadant som det brukade vara. Helt plötsligt är vi där vi var så rädda för att hamna. Där det inte är längre bara vi två, fucked up creatures, mot resten av världen som inte förstår. 


Det kanske är en del av att växa upp. Min natur tillåter mig inte att släppa gamla saker, och oavsett hur mycket bättre framtiden kan eventuellt komma att bli, så är det här just nu slutet på det här fantastiska som vi hittade i varandra för tre år sedan. Jag visste sen innan att vi skulle komma att förändra varandras liv. Gemensamt på grund av vår vänskap. För din del, så kanske jag förstörde mer än bidrog. För min del så är du den andra människan som inte bara tar mig med hull och hår, men även gillar varje liten vrå av min essens.


Jag vill verkligen inte vältra mig i minnen, men plötsligt dyker det upp någon förnimmelse från allt det vi hade, inte bara som oss, utan även innan, för mig. Från dag ett, där jag stod där med mitt gula band, så har det varit du. Och sen fyra år framåt, av att töja på gränserna och se hur långt vi kan gå med det. Med lyckan, och med tårarna. Med smärtan och med njutningen. Det är en sådan jävla lång tid. Och nu är det ett stort sår som tar över min tillvaro helt. För nu är det dags att säga hejdå till allt, och det suger bara massvis med bajs. Allt är bara tomma fraser och förlorade förhoppningar. En klen tröst. Det här får man för att man engagerar sig i en annan människa under så här lång tid. Detta är precis det som sker. Jag visste ju att det skulle bli så här. 


Och nu måste jag hitta ett sätt att förtränga dem senate fyra åren på, sy ihop såret, tills varken jag eller någon annan ser dem bleknande ärren längre. 


Jag är så trött på att gråta.

Skapa flashcards