Senaste inläggen

Av asabovesobelow - 4 mars 2015 23:31

Stalkar mig själv. Men jag fick en tanke. En tanke om hur mycket jag gillar makt. Hur underkuvad jag är. Det räcker med att en tillräckligt bestämd man tar tag i mig, och jag är hans. Han har bara inte dykt upp än. Men jag låter så gärna makt utövas över mig. Han får gärna säga till och bestämma kring hur jag ska vara hemma. Men det är här gränsen går. Han skulle bara våga knäcka mitt sociala mig och sättet jag ser ut på. Mitt utåtagerande, tjusiga jag. Han ska alltså ha en Venus i lejonet (stolt och inte svartsjuk över en vacker, utmanande och tjusig flickvän) och en Mars i Skorpionen (kräver makt och sexualitet). Han får gärna ta ner mig på knä hemma, men släppa iväg mig i en kort spetsklänning på fest, smygandes bakom för att säkerställa att jag kryper hem till honom, och ingen annan. Han får gärna vara manipulativ och krävande, bestämmande och styra mig med en järnhand. Jag vill ha det. Jag blir exalterad över det. Svaga män får mig att må illa och gå därifrån. Mähän som inte vet vad de vill, och tvekar vi val av ord. Min blixstsnabba reaktion tar inte det. Du får en chans att ta kontroll över mig, sen styr jag. Tar du den direkt, så är jag din. Spelar egentligen ingen roll vem du är elller hur du ser ut. Kan du får mig att vika mig för din styrka, så kommer jag med all sannolikhet att vara din.


Kom ba.

Av asabovesobelow - 4 mars 2015 23:03

Skulle jag klara av att dö? Skulle jag kunna hantera den vetskapen? Ledsamheten över att inte få vara med längre, få uppleva ny musik och världshändelser. Hur skulle jag hantera en Kristian Gidlund situation?  Jag skulle fördärva mig så klart. Bli känd så snabbt som möjligt. Få morfin utskrivet i stora mängder och ta alla droger jag kom över. Vältra mig i det hela tills ingen var intresserad. Dö ifrån med värdighet, med vetskapen om hur mycket smärta och saknad jag skapar. Vältra lite till. Hur mitt vackra jag, mitt fantatiska själv, så oförtjänt ung och fantastisk, måste försvinna tidigare än väntat. Fy fan vad jag skulle suga musten ur det hela. Och jag hade haft rätt till det. För jag hade ju varit döende. Ung och fantastisk.


Jag skulle vara så avundsjuk. På Melisa. På att hon får vara kvar. På alla 89:or. Jag hade varit för ung. Men jag hade tagit det med en värdighet som hade varit så falsk och genomträngande att människor hade velat hata mig, men inte kunnat, för att jag är döende. För att jag dör ung och det är orättvist.


Jag tror att jag hade kunnat hantera det. Martyrdöden. Vad jag hade plågat alla i min omgivning.


Det började med en öl. 6,2 %. Sen ett glas vin. En öl till. En fyra Irish. En till överstark öl. Ett glas vin. En gin och tonic. Och en öl till.


Hur klarar mitt system av det ens? Det är så oerhört mycket alkohol.


Vi lever. Vi föder barn. Oavsett vilket år eller tionde det är. Allt är som det brukar vara, Men jag står utanför det, inte för barngrejen, tro inte det. Inte därför. För att jag ser över allt det. Jag är inte din random närmsta vanlig tjej. Och kommer aldrig att vara det. Redan nu har jag det som många människor saknar. Kunskapen. Förståelsen. Och med åren kan det bara bli bättre.


Om inte jag dör ung.

Av asabovesobelow - 3 mars 2015 22:01

Nu är allt bra, med ett glas i handen.

Ja för fan, det är ju fredag.

Haha, jag har ju min alkohol.

Man lever bara en gång. 

Jag är ju ryss. Jag vet hur man gör. 

Vart lite mycket igår, men nu mår man bättre med en öl.

Ska ta och fira det med ett glas.

Ska vi sätta oss någonstans och ta en bärs?

Måste ju fira! Vad sägs om vin och middag?

Ska vi kolla på film och dela på en vinflaska?

Fy fan vad dåligt jag mår, behöver nog lite vin, så blir det bättre.


Ett glas rött = 170 kcal

En 50cl öl = 250 kcal


Snittar minst 4 enheter varannan kväll, 4 dagar i veckan. 1000 kcal mer om dagen mer än vad jag bör få i mig. Levern som slår ifrån. Magsäcken som hatar giftet. Huden som tar stryk, ungdomligheten som försvinner dubbelt så snabbt. Uppsvält ansikte. Huvudet och kärlen som värker dagen efter. Tungheten i sinnet. Ångesten. Fram tills nästa glas. Och här sitter jag. Igen. Jag kan inte gå förbi en jävla bar. Fastän jag är trött och sliten utav bara helvete, och det där vinet kostar 82 kr per glas, hunden borde egentligen inte vara ensam hemma, jag har disk och en varm dusch att ta mg an, och jag ville bara ta av mig och krypa ner.


Men här sitter jag. Med dåligt samvete och dunkelt sinne. Mitt det övertalade mig att gå hem, gå ut igen i rusket, hitta en en bar, och sätta mig och hinka alkoholprocent, efter alkoholprocent. För att jag inte klarar av att låta bli. Hela vägen förhandlade jag med mig själv om att låta bli. Men jag förlorar alltid den kampen.


Fullblodig alkoholist, när blev jag det? Det smög sig på obemärkt. Och nu lever jag i det. Berusningsjunkie. Hur mycket pengar har gått åt alkoholen? Att förgifta min kropp? Peta mig med ett finger i ryggen närmare döden? VIlken summa har jag betalat för detta? Och varför? Är det nu jag blir sansfylld och vuxen, eller är det redan försent? Hur mycket har jag förstört? Har jag haft för kul? Och kommer jag någonsin att kunna sluta?


Erfarenheten säger nej. Att jag inte kan sluta. Det är tråkigt att låta min potential att gå i graven. Men det är väl så det är, alla har sina monster och kryp att krossa. Men mina kryper bara högre för tillfället.



Av asabovesobelow - 1 mars 2015 23:01

Människor är inte vanliga. Alla är inte "människor". Vi förmedlar enormt starka energier. Och vi väljer vad vi kan göra med dessa infytanden. Vi föds så enormt subjektiva. Och andra dömmer oss utefter sig själva. Jag undrar hur Putin somnar varje kväll. Hans karta är enormt simpel. Det är bara en enorm samling av planeter i vågen. Den är sammnahängande, men inte alls så spektakulär som jag hade trott.


Min pappa dog den 27e oktober 2014. Han kunde ha låtit bli att dö. Han kunde låtit bli att aldrig lära känna mig.Det är mycket saker som är honom, som är jag. Säger mina nära. Jag ljuger som honom, överdriver, har samma sinne för humor, likadana ögon och kroppsbyggnad. Jag är lika flyktig säger dem. Men våra kartor är inte så extremt lika. Båda min föräldrar är Fiskar, och har har mycket vatten i horoskopet. Fadern hade en Vågmåne, jag har en oerhört stark Vågvenus. Han har en Skorpionmars, och det har jag ofta funnit attraktivt hos män. Men utöver det så finns det inte så mycket mer. Och nu finns inte han längre. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag har ingen bild av honom att sörja. Han är en främmande man, en människa som jag inte kan sätta ett finger på. Jag har bara bilder från hans umgdom. Och nu finns han inte mer. Jag kommer aldrig längre kunna se mig själv i honom. Ok. Det kunde varit värre. Jag kunde ju ha älskat hans essens.

Av asabovesobelow - 1 mars 2015 20:53

Jag älskar unga människor. Ingen är så reckless och plötslig som ungdomar. Bara någon i sina tidiga twenties, kommer att sitta och väga på en hög barstol medan han blixtsnabbt smattrar på tangentbordet och sträcker sig samtidigt efter telefonen, utan att tappa balansen. Jag älskar unga män. Jag älskar män överlag. Satt och tänkte på det häromdagen, hur attraherad jag är av män. Deras händer, längd, hår, röst, kropp... allting. Jag önskar att man inte tryckte ner den naturliga manligheten som man gör idag. Män borde få vara män, och vi kvinnor borde få vara kvinnliga. Män som tar tag i en, öpppnar dörren, står med en bred rygg framför, bestämmer och älskar. Det saknar jag. En långd tid har jag varit ensam. Jag är ofta ensam under längre perioder. Jag är kräsen, och jag vill inte ha några lösa förbindelser. Det är inte dem värda, min fantastiska mjukhet och sensualitet får bara vissa ta del av.


Det står skrivet i mina stjärnor. Ensamheten. Det gör att jag både gillar den, och utsätts för den. Det är det som är paradoxen med våra energier. Vi utsätts för det vi har, men det är ofta en så pass integrerad del av vår personlighet, att vi klarar av att hantera det, och även njuta utav det hela. 


Men jag lever i en social ensamhet. Min Venusvåg ser till att det blir så. Jag vill vara ensam bland människor. Eller kanske vill jag att vi ska vara två i den ensamheten, men fan ta dig om du vågar ställa några som helst krav på mig och göra saker som inte jag vill gör. Annorlunda bland alla andra. Förstår och ser världen ur mitt astrologiska perspektiv. Försöker locka, men ingen kommer. Varför? För det är inte meningen just nu. Just nu är det inte meningen att jag ska få leva i en duoidyll. Det kanske aldrig blir meningen. Det finns inte i min karta.


Varken giftermål eller lyckade relationer. Det är mest plötsliga uppbrott och relationer som går utanför normen. Det är ok. Jag är med er, bara i forskningssyfte. Mitt livsmål kanske är att undersöka människor utifrån deras kartor. Och inte mer än så. Kanske är det inte mer än så. 

Av asabovesobelow - 28 februari 2015 23:17

Har varit löjligt bra dem senaste dagarna. Om man jämför med den generella stämningen på sistone. Kanske är det prospekterna av en anställning som lyfter upp min tillvaro. Kanske var det bara ett par jävliga dagar. Men nu gråter inte jag stup i kvarten, och det får man se som en framgång.


Suttit med mycket kartor på sistone. Det absolut bästa med astrologi är att man aldrig kan vara fullärd. På senaste har jag börjat snöa in på hur motsatta tecken till ens egna fyllda tecken, påverkar en. Det finns aldrig bara en sida av något som bekant. Allt har en motpol. Det skapar en opposition och ett utbyte. Jag har alltid ogillat Vädurar till exempel. Fiskar har inte heller imponerat på mig. Jag ogillar deras vilsenhet och altruism. Vädurar är ofta hetsiga och sunbstanslösa. Har jag tyckt förut. Men jag har på senaste sprungit på en del människor som står i opposition till min substans (Jungfru och Våg). Och visst dras motsatser till varann. Man kan säga att man blir ETT helt, när man sätter två motsatser mot varandra. Man fyller ut varandras... tomma utrymmen. Skulle man kunna säga. 


Nu kickar mitt morfin i här känner jag, så jag får nog inte ut mer än så här ur det hela ikväll.


Godnatt.

Av asabovesobelow - 26 februari 2015 22:02

Jag älskar att vara ung. Jag älskar att vara 25. Jag älskar att vara född 1989. Det är något magiskt med det talet. Inte 90-talist... men ändå precis där. Ung, närvarande, med, aktuell, lockig. Med en drink i handen och med hjärta och tjusning för dampig musik och magiska gigs. Det är jag det. 


Jag gillar många saker. Jag ogillar nästan lika många. Men det märkligaste är att jag är så pass förankrad i vad jag tycker om och inte. Självsäker. Alla som möter mig för första gången, för möta min stigande Jupiter. Överdrift, självsäkerhet, optimism, ambition och visdom. Expandering. Det är vad människor som inte känner mig stöter på för lager.


Nästa lager är min osäkerhet, pratsamhet, ytlighet och flörtighet. Natulig charm kanske skulle någon kalla det. Min konservatism och tydliga åsikter.


Slutligen får dem även ta del av min neuros, obeslutsamhet, flyktighet och obryddsamhet. Min jävlighet.


Nej, ärligt talat. Pallar inte det här. Vill bara skära av allting med kött och blod, aldrig höras igen. Aldrig höra något om er, eller hennes namn, eller att ni diskuterar, ses, har kul, har sex eller vad fan ni nu än gör. Jag vill inte se er och jag vill inte prata med dig när ni är med varandra. Jag vägrar att vara en del av denna kaka. Och jag vägrar låta dig ha den och äta gott.


Så, nu vet du. För vidare frågor, hänvisar jag till ingen. Jag orkar inte med det här. Det är inte min grej att vara nr. 2. Och man kan ju tycka att det är mitt fel att vi hamnat i denna sits. Och så må det vara. Men jag tänker inte sitta och vänta på sms, bara för att du har en intressantare diskussion med en annan tjej. Lycka till. Kom ihåg två saker:


Hon kommer alltid att tycka och lägga fram en typ av värderingar, men vilja ha och känna trygghet av precis motsatsen. 

Hon kommer aldrig någonsin att glömma en oförrätt och hennes resonemang är enbart grundade på känslor. 


Have fun. 

Av asabovesobelow - 23 februari 2015 22:21

Ledsen, ledsnare, ledsnast. Lider. Saknar trygghet. Någon som man kan krypa in hos och somna tillsammans med. Känns som den här enorma tyngden bara vältes över mig, typ det här LIVET, som jag måste hantera nu. Helt jävla på egen hand, med egen styrka, vilja och energi. Styrka som jag inte känner att jag har. Känner oro och oharmoni. Känner hur mitt hjärta slår. Slår starkare än vanligt, mer intensivt. Det är för att jag inte kan lugna ner mig. Allt är bara överallt och ingenstans just nu. Spretiga tankar och stundsvis panik. Jag har aldrig börjat gråta så många gånger per dag som jag gör nu. Jag är bara så jävla ledsen hela tiden. Och mitt hjärta slår alldeles för många slag i minuten. 80+ räknas som dåligt för en 25-åring. Min vilopuls är jämt 86.


This will pass. This will pass. This will pass. This will pass. This will pass. This will pass. 



Skapa flashcards