Jag önskar att jag fick ramla ihop i någons armar. Någon som skulle säga att allting kommer att bli bra igen, att det inte spelar någon roll för att vi har varandra. Någons lugnande andetag varje kväll, och den där friden som bara finnns när man kan dela verkligheten med en annan person. Varje kväll ser man bara fram emot att somna tillsammans.

Jag är en plågad själ. Jag vill så gärna att någon ska titta på mig och bara säga att det löser sig. Och ha fog för det. Du fixar detta. Du klarar av att vakna imorgon. Vi fixar det tillsammans.

Avger jag ett sken av självsäkerhet? Upenbarligen. Om folk visste hur svag jag är. Hur svajjig jag är. Hur varje moment får mig att vrida mig i plågor. Hur mycket ensamhet och tårar det är. Om folk bara visste hur icke-fantastisk jag är i vanliga fall. Hur ledsen jag kan bli för att det är mulet ute och det är februari och vågen visar ett kilo mer än annars. Hur labil jag är.

Vart är han? Han som ska vara med på alla mina uppsåt och sen lugna mig när jag vill ha vardag. Han finns inte. För att han väljer en snyggare tjej, en nyktrare tjej, en vanlig tjej. Han väljer en vanlig tjej. Hon som är tillräckligt söt. Hon som kan leva ett vanligt liv.

Jag vill verkligen uttrycka all sympati jag har för människor som är födda med "negativa" aspekter Måne-Saturnus. Speciellt om månen ifråga är i vattentecken. Fy fan för det emotionella tillståndet. Nu är ju det ett naturligt tillstånd för nativet av kartan, men för oss andra dödliga, som bara ibland får smaka på Saturnus dysterhet, är det en rätt så omvälvande upplevelse.

Jag börjar verkligen greppa varför människor tar sitt liv. Det blir outhärdligt vid vissa tidpunkter. Inte på ett sådant där generellt "alla går igenom svårigheter" sätt. Utan mer på det sättet när den spontana reaktionen på omgivningen är ren och skär panik, skrämmande panik som gör att tårar sipprar fram och man inte vet vart man ska ta vägen för att slippa dett. Det handlar bara om den ofrånkomliga subjektiviteten. Vi är vårt känsloliv, och vårt känsloliv bestämmer hur vi ska må. Det är bara en himlakropp som styr över det; månen. Dunkla, mystiska månen styr inte bara över vårt undermedvetna och våra vanor, vår "barnsliga", spontana reaktion på allt, utan även vår trygghet, moder, och hur vi mår. Är månen "störd" i horoskopet, av typ Mars eller Saturnus, så får nativet det VÄLDIGT svårt att hitta sin balans och harmoni i livet. Men det är en annan sak när vi genomlever transiter från yttre planeter mot vår natala måne. Det är bara perioder som är för oss omvälvande och väldigt påverkande. Lärorika och stjälpande i många fall. Man monteras ned till det allra yttersta, för att sedan stå starkare och känna till mer om sig själv. Om vi kan pressa undan transiter mot vår sol eller merkurius, för att ta itu med det jobbiga sen, fokusera på annat osv, så går det INTE att göra när just månen slits i bitar av hårda transiter. Man blir väldigt, väldigt subjektiv och kan inte se nyktert på sin situation. Detta tillstånd kan bli så outhärdligt för många att man helt enkelt inte står ut längre. Det finns inga andra sätt än att först döva sin måne med diverse, för att till slut avsluta det hela. För att ALDRIG mer behöva må så dåligt.

Jag förstår. Om jag, som både vet det ena och det andra om livet och dess funktion, psyket, människan och framför allt mig själv, blir väldigt rubbad av det hela, så kan jag bara tänka mig hur stackars ungdomar, ovetandes om att det blir annorlunda när planeterna fortsätter på sin bana, och tiden läker alla sår, upplever det hela. Att det inte blir bättre. Att detta tillstånd är statiskt. För alltid. Vilken skrämmande tanke. 

Jag undrar hur jag hade känt av denna transit om jag hade skött mig. Nu är den i full blom, och slutför snart sin första fas. Sen blir Saturnus retrogad, och börjar vandra tillbaks över min måne, för att sedan återgå till normal framåtrörelse, bli retrogad igen i början av sommaren, och sen slutligen, tredje gången gillt, skapa en opposition till min natala måne, innan den fortsätter på sin bana i september. Det är som när en bil kör på en person, backar över, kör på den igen, backar över, kör över den och sedan kör vidare. Lite så känns en Saturnustransit mot ens egna personliga planeter, speciellt när den går retrogad två gånger. För att verkligen pränta in den där livsläxan som jag ska lära mig. Inte ska jag få lära mig den lätta vägen, nej då. Det får ingen utav oss.

Men jag börjar bli lite nyfiken på hur jag kommer att hantera transiten i nyktert och lite mer stabilt tillstånd. Just nu är jag så labil efter alla droger och alkohol, att min livssituation får mig att gå på knä inför den. Mitt psykiska tillstånd har väl tyvärr aldrig varit särskilt stabilt, på både gott och ont. Jag kan inte ta kontrollen över mina känslor överhuvudtaget. Jag blir bara så paff över hur dåligt man faktiskt kan må, utan i grund och botten någon egentligen anledning. Hur mycket ångest jag har hela tiden. Hur mitt vanliga orostillstånd studsar upp en sisådär 100%. Det är liksom på gränsen till att se till att få benso utskrivet på ett eller annat sätt. Så illa är det varje morgon.

Men nej. Jag har mer än alla andra. Jag famlar inte i mörkret. Jag har vetskapen, jag har datumen för när allt händer och jag kan klara det. Jag har inget annat val än att klara det, så gott jag kan.

Idag kan man säga är officiellt den sista dagen för "lugnet" och "ovissheten" som har varit. Den här helgen är början på en händelserik period. Nu blir det mycket, plötsligt och på en och samma gång. Be prepared. 

Jag ska sluta räkna dagar.

Dag 8. Tisdag. 

Dag 8 hade bjudit på en sjuhelvetes fantastisk dag kan jag tänka mig, om jag hade följt min plan. ÅTTA dagar utan någon som helst berusning, det är mycket det. Det är sällan det sker i mitt liv kan jag säga. Idag var agendan fullspäckade med vad man skulle kunna kategorisera som roliga saker. Nu följde jag ju desvärre inte någon plan som jag aldrig någonsin följer de löften jag själv ger mig, och dagen har istället bjudit på... dystra tankar minst sagt.

Jag är inte mig själv, känner mig klumpig, dum, trött och stel. Seg och lite, lite efterbliven. Inget glädjer mig, roliga saker som bör vara roliga i annat fall, är stora enorma utmaningsberg som jag behöver göra allt för att överstiga. Min självkänsla är NÅGOT svajig. Jag är varken vass, förberedd eller kunnig känner jag. Känner mig som en stor, misslyckad, blöt, fet och smutsig fläck. En sådan där dag då man tittar på sig själv i spegeln och ba "vem är denna person?", när alla andra har det så jävla fantastiskt och man själv är.... ett stort fail. Förorsakat av eget bristande omdöme.

Så har jag känt första halvan av dagen. Den andra spenderades i att röka upp det sista jag hade, finna det extremt obehagligt, och sen vadda igenom ett hav av tungsinta tankar och sliskig misär, på väg hem till mina föräldrar. Väl där har jag bara försökt att slå bort all klibbig och sinister tankeverksamhet. Det är en sådan period, alla mina reaktioner på omgivningen färgas av SVARTHET och DYSTERHET. Saturnus, jag tackar. Något lär du väl lära mig, och då får jag helt enkelt ta denna period för vad den är. Fylla den med något bra kanske? Nej, det låter vi bli. Varför anstränga sig så.

MEN.

Droger dödar drömmar. Lusten till droger, dödar lusten till allt annat. Har jag märkt. Rimligt. Berusning lockar fram serotoninet, som sedan inte räcker till den där vanliga tisdagskvällen. Jag ska förhoppningsvis en vacker dag, hitta någon form av balans där jag kan sysselsätta mig med något som inte kräver fördimmande av tankeverksamheten eller några kickar på onaturlig väg. Det kan förslagsvis vara att realisera alla mina uttänkta och grandiosa planer. Eller exempelvis att läsa den bibliotek som jag har handlat på mig under årens gång. Det kan vara saker som att skriva på den där boken som jag alltid dagdrömmer att jag besöker Nyhetsmorgon om. Det kan vara att jag lägger ner tid på att skriva atrologiska prognoser och analyser. Jag kan sortera och framkalla de tusentals bilder jag har. Jag kan låta bli att titta på mina bilder som hänger på väggen och gråta. Det vore trevligt. 

Mitt lilla tragiska pussel som jag behöver hitta någon manual till. 

Jag glömmer ofta bort att jag är en astrolog. Att min patetiska värld innehar också ett uns magi. Ett uns planetarisk magi.

När jag var yngre brukade jag ofta dagdrömma med temat "make a wish" och en av mina absoluta favorit drömönskningar var möjligheten att på förhand veta vad en person tycker om en, genom att alla människor i ens omgivning som man har haft kontakt med, skulle ha någon form av aura runt sig som gnistrar i olika färger, i förhållande till deras faktiska åsikt om mig. Denna superkraft skulle jag då använda för att veta vilka av mina crushes som gillade mig tillbaks och inte. Det eftersom det var på den tiden, sällsynt, att någon skulle uttrycka ömsesidig sympati åt mitt håll. Så, om personen skulle ha en röd aura runt sig, så fann han mig attraktiv. En gul, skulle indikera att han genuint njuter av min närhet. En orange aura skulle då bekräfta båda känslorna. Hade en hel färgskala till detta fenomen.

Som tur är fick jag tillgånng till denna superkraft för cirka 5 år sedan. Jag kan se en människas essens. Eller snarare tidens essens. Och det berättar allt för mig, både om hur personen ifråga kan komma att förhålla sig till min uppenbarelse, och hur personen är funtad i sig själv. Det är en gåva, min kunskap, och jag ångrar att jag inte redan idag ägnar varje vaket moment åt den.

Hur som helst, mitt i allt detta svammel, så vill jag göra en astrologisk prognos inför närmsta period. Jag behöver nämligen lite artiklar till min hemsida. 

Den 16 februari 2015 bjuder på, rent övergripligt, en hel del planeter i fiskarna. Både mars, venus, neptunus och snart även solen hushåller just nu hemma hos drömlike Neptunus. Vad gör det? Det ger framför allt en extrem otvetydighet. Vart ska jag och varför ska jag ens dit? är den stora frågan som plågar alla. Man har svårt att aktivt jobba mot något konkret mål, utan drömmer och fantiserar gärna istället om saker och ting. Tydlighet här är svårt. Handlingkraftigheten är inte bara i botten, den är dränkt i känslor, förnimmelser och sensationer. Man kan överlag vara väldigt känslig, men även väldigt mjuk, kärleksfull och sensuell. Man kanske vill krama någon väldigt, väldigt länge och kan lätt finna sig i att gråta till alla orättvisor i världen (man är helt enkelt robin galin). Just idag och sedan ett par dagar tillbaks, är månen i Stenbocken; det ger en ganska seriös, rationell reaktion på händelser runtomkring en. Man försöker göra det man borde, lösa problemet, och vill gärna bete sig disciplinerat och duktigt. Man känner sig ansvarsfull kort och gott.

Om en vecka eller två dock, lagom mot att februari mynnar ut, så kommer en radikal förändring att ske. Det är som om människorna kommer att börja vakna upp från det vinteridé som vi har varit i den senaste månaden. Nu kommer det tas tag i saker och det är läge att sätta verk av alla tidigare fantasier man sysslat med under februaritid. Det kan hända många plötsliga, oväntade saker och förändingar. Mycket aktiv period på intåg helt enkelt. En sensationellt aktiv period i både relationer/kärlek/jobb och framför allt ens handlingar, och vad man lägger sin energi på. Och energi kommer man att ha mycket av. 

Denna aktivitet och driv kommer att börja vakna till liv runt den 21/2, och hålla på i rätt så exakt två månader, fram till slutet på april, i stora drag. Runt början till mitten på mars kommer själva peaken att updagdas, det förvånar mig då inte om något våldsamt och krigsbenäget sker i världen, eller att man på något sätt uppmärksammar krigföring och konflikter tydligt. Runt denna period kan även plötsliga förändringar i ens relationer och då framför allt kärleksrelationer att uppkomma. Det behöver inte alltid vara uppbrott, men det är inte en lugn period, utan något oväntat kommer att ske på något sätt. Hela mars kommer hur som helst att vara en turbulent period för många, men det är även på många sätt en tursam och trivsam, turbulent period, om man bara lägger manken till. Mentalaktiviteten kommer att vara på topp, många okoventionella ideer kommer att besöka ens huvud, för att sedan sättas till verk. Gör, gör, gör är mantrat. Som tidigar nämnt, kan i samma veva våldsamhet och olyckor uppdagdas, så det bör extra försiktighet vidtas. 

Dag 5-6-7....

Nederlag. Dag 4 slutade i berusning, då det var fredag samt att jag var på rätt kasst humör. Satt apatisk på pendeln ut till hoodsen för att köpa knark och överlade med mig själv kring att inte knarka varje dag denna gång (som att det någonsin lyckats). Försökte rättfärdiga både den ekonomiska och hälsovådliga aspekten. Lyckades till slut förtränga alla liknande funderingar i någon form av "tar det på måndag, yolo, är fortfarande ung" argument, som för det mesta stillar min oro. Tragis i vanlig ordning.

Hade en ypperlig kväll. Verkligen. Det var kul, det var socialt, det var precis vad jag behövde just den pissiga dagen. Dag 5 grydde och lördagen kom. Jag började morgonen hurtigt, med två koppar kaffe, två av mina roliga piller (berusning redan där) som gör mig pigg och darrig, samt ett "nu ska jag iväg på saker, varför inte" bloss. Att jag aldrig lär mig. Gräset boostade mina piller och det hela eskalerade till att jag rusade runt som en duracellkanin i min lägenhet, vid 12 på en lördag, i ett rus som kunde liknas påtänd och helt väck samtidigt. Jag var tvungen att gå för att möta upp min familj, vilket jag i mitt tillstånd var helt säker på, var dödsdömt.

Inga val gavs och jag gick bort dit jag skulle. Allt flöt på fint, men dagen var redan förstörd. Jag skulle ju inte berusa mig. Det visade sig att inte bara dagen, utan även hela helgen skulle gå i samma tecken. Helt plötsligt fann jag mig i att knappra Citodon, allehanda lagliga, men inte desto mindre effektiva damppiller och röka massvis av gräs, med tillhörande koffeinkick. Först lovade jag mig själv att bara göra det på lördagkvällen. På söndagskvällen bestämde jag mig för att jag kan rucka på den regeln. Detta utvecklades till att "röka bara i helgen", och slutligen "äsch jag röker upp det jag har kvar också". Och vips var jag i min onda spiral. 

Allt började med att jag var uttråkad. Omotiverad. Omänskligt sugen på amfetamin. Hur man nu kan vara det, när man aldrig har testat. I detta tillstånd fick jag ett dåligt besked. Utöver det var det faktumet att det var FREDAG och mitt liv sög, starkt bidragande till mina följande handlingar. Och det är att hitta var och med vem jag kan slippa vardagen.

Min endaste bedrift dem senaste två veckorna är väl den måttlighet jag uppvisat mot att hälla i mig nervgift i form av min älskade alkohol. Dem senaste 14 dagarna har jag faktiskt druckit så lite att jag inte ens minns senasre perioden i mitt liv jag haft så lite alkohol i kroppen.

Den här helgen blev motsatsen till vad den skulle. Jag är verkligen förvånad över hur svag jag är. Att jag har "bestämt mig för något" har ungefär lika mycket likviditet som en heroinist i ett rum fyllt med opiater. Mina snabba, flyktiga och verkligen inte förankrade i något, tankar, har verkligen ingen som helst koppling till mina handlingar. Lugnet, innan stormen. Snart kommer det. 

Dag 4. FREDAG.

Jag vill ut på äventyr. Vet inte om det är för att jag har läst en massa tripprapporter, men jag vill stå och snurra på en plats och stirra upp mot himlen. Jag vill ha blinkande spotlights och dunkande eufori. Jag vill ha KUL. Kul har jag inte just nu. Jag har oerhört aptråkigt. Borde jobba, men kan inte komma igång. Vill ha droger och sällskap, hög musik och utgång. Vill vara ung, med tillhörande handlingar.

Vikt: lustigt att jag använder mig av tre olika våg, som visar allt mellan 67 och 71. Jag lutar mig åt vågen på gymmet, som alltid visar minst vikt. 

Stockholm är ensamt. Fattigdom är ensamt. Nykterhet är ensamt. Jag kanske är dömd till ett liv i berusning. Till ett evigt kämpande mellan viljan att leva rätt och lusten att ha så kul man bara kan ha. Kanske dör jag någon dag av det. Min plötsliga död går att se i horoskopet. 

Usch vad omotiverad jag känner mig. Jag vill ha amfetamin och alla droger jag kan komma över. Jag vill rusa runt och känna livet dunka inom mig. Jag vil inte jobba, slita och göra saker som jag borde. Jag vill inte göra analyser av kartor eller skriva böcker. Jag vill försvinna in i låtar och låta berusningens virvel ta mig in i sitt hjärta.

Jag ligger ofta på kvällarna och "skriver en bok" i mitt huvud. Min alldeles egna narrativa berättelse om mitt missbruk. Boken slutar alltid idag. Nu är jag 25 och har förstått, lärt mig. Men det slutar ju inte där, jag vill ha mer... andra substanser. Jag vet att jag kommer att fastna.

Mentalt tillstånd: ostabilt och impulsivt. BEHÄRSKA DIG. Uttråkad. Vill allt samtidigt. Minut för minut tickar ner. Jag har inte gjort ett uns av det jag tänkte idag. Jag gör mig inte förtjänt av något. Alla är sjuka. Jag går frisk, men gör mig sjuk medvetet. Going strong since 2009.

Jag vet inte hur man lever ett nyktert liv. Jag har aldrig gjort det under någon längre period. Oktober 2008 var första gången jag testade droger, det var en månad efter att jag hade flyttat hemifrån. Snart är det 7 års jubileum! Sen dess har jag stadigt berusat mig varenda tråkiga och mindre tråkiga tillfälle jag fick. Hela 2009-2010 var en enda stor drogorgie, likt 2014. Från morgon till kväll. Och sen har det bara fortsatt, till och från.

Jag vill verkligen ha amfetamin.

Dag 2

Många tankar har susat genom ett uttröttat sinne idag. Jag är glad att jag är illa tvungen att ta mig tid att göra annat än vad jag vanligtvis gör. Jag måste ifrån ensamheten. Så fort jag är ensam så blir jag ynklig och självömkande, och tror mig lösa det med droger och alkohol. Andra människor tillåter mig inte att vandra lika långt ner i misären. Andra människor = min familj. Resten övertalar jag till att vandra hand i hand med mig till den där kanten.

Hur som helst, sämst dag någonsin. Dåliga besked, inte så mycket gjort, tankarna vandrade hela tiden till otrevliga och mörka platser och tårarna var nära. Men vad annars kan man förvänta sig från en Skorpionmåne. Snart har den vandrat vidare till Skytten och då kanske jag får känna på lite optimism och vilja att leva ett liv. 

Så, dag 2:

Vikt: oturligt nog köpte jag batterier till min våg och blev tvungen att ställa min inför faktumet att vågen numer visar 71 kg. Inga konstigheter, efter allt jag tryckt i mig på senaste. Men nu vet jag.

Fysiskt tillstånd: jävligt bra. Träningspass imorse och en kvart solsken hjälpte mig på traven. Att gå upp vid 9 borde alla alltid göra.

Mentalt tillstånd: övervägde på allvar (really, dag 2?) att gå och sätta mig någonstans och ta ett glas, för att slippa all dysterhet. Tvingade mig själv att låta bli. Jag ska säga att är det en sak som är jobbigt med det här, så är det inte att jag inte kan dricka, eller whatevz. Det är att jag måste, helt plötsligt, skapa mig en ny identitet, en ny vardag, nya rutiner och sätt att framställa mig själv på. Jag har under så många år varit den där tjejen.... som omnämner alkohol som sin "bästa vän", som alltid är fullast, syns och hörs mest, är kvar till sist, och ständigt full eller bakis. Ingen behövde ens fråga om jag var full, för det var jag alltid ändå. Alla tragiska uppladdningar på sociala medier på fyllan. Allt golvliggande och allt.... berusande. Det där livet. Det är inte jag längre, den perioden är slut. Men med det måste jag även gång på gång acceptera att min studietid, tillika, bästa tiden i mitt liv, också är slut. Det är nära till tårar. Jag behöver bara tänka på min gamla lägenhet och dessa tre år i stort för att sitta och lipa.

Varför?

För att jag inte har hittat något i linje med denna nya period att ersätta den förbigångna perioden med. Det är som att den tiden är slut, men jag har mentalt sett inte riktigt slitit mig därifrån. Vanan att ha roligt sitter i, och den måste jag bryta. Det är ingen fara att vara hemma en hel helg, det är bara dagar. Men jag längtar så.... efter fester, festivaler, ungdomlighet, hög bas och varma sommarkvällar. Being reckless. 

Men nu är det slut. Det har varit slut sedan länge. 

Det gick bra. Jag gick aldrig och satte mig någonstans. Låt oss se vilket helvete jag har framför mig.