Idag är jag på ett tveksamt humör. Jag har nyligen kommit ur min Neptuniaska period (Neptun: illusioner, droger, alkohol, drömmar), eller ja, kommit ur har jag inte gjort. Men för denna gång har jag återkommit till jorden från den narkotiska dimman som låg tätt över mig i flera veckor i sträck. nu är det dags, dags att återgå till mitt vanliga liv.

Jag är ledsen idag. Jag tittar på gamla bilder, förstår precis hur mycket av det fantastiskt vackra jag hade som jag har förstört. Våran kärlek var ren och sann. Den var så stark att vi trodde att det inte finns något annat i hela världen. Och det fanns det inte. Inte då. Jag har aldrig älskat någon så som jag älskade honom. Möjligtvis Simon. Men aldrig någon annan. Och nu, idag, gör det så ont att titta tillbaka, att komma ihåg, minnas allting. Hur det var att lägga sig bredvid honom och känna hans lukt. Se hur hans fingrar rör sig över gitarrens strängar. Det var det första jag uppmärksammade hos honom, den där första kvällen för mer än två år sen, hemma hos mig i Sigtuna. Hur han, lång och ståtlig, slog sig ner på min säng, böjde sig ner över gittarren, han ruffsiga långa hår föll ner över hans ögon. Jag tror att jag dog lite just då. Och jag tänkte, att det här mannen, så länge jag får se honom varje dag, se det där ansiktet och krama om honom, då kommer jag att må bra. Inget kommer att spelar något roll längre, för nu har jag hittat honom med stort H.

"jag vill ha familj med dig..", sa han till mig en vacker dag. Vi satt i bilen då, på väg att köpa en bil till hans bäst vän.

"bli min fru..", det sa han efter en utekväll, hemma i köket hos oss. Han var lite full, det hade varit en fantastisk kväll, och då tog han mina händer och så bad han mig att bli hans fru.

Första semestern till svarta havet tillsammans. Månskenet och champagnen.

Han gjorde allt för mig. Han hade allt jag behövde. Egentligen. Och han älskar mig fortfarande. Vi hade så mycket, vi hade en kultur gemensamt. Genom gonom fick jag reda på så mycket. Och jag slog mig fri, helt i onödan. Vi kan aldrig återfå det vi hade, och allt har med mig att göra. Vi hade nog kunnat vara lyckliga, det tror jag.

Kanske kommer den dagen då allt det gamla dör och han kommer kunna titta på mig med dem ögonen han såg på mig när vi var tillsammans. Det enda jag ser idag är smärta, jag ser bara besvikelse och smärta i hans ögon när han tittar på mig. Och det gör ont i mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag första gången fick höra om utmaningen att plita ner 100 saker som man vill uppnå i livet, så blev jag både ledsen och skrämsen. Detta var för två veckor sedan när jag gick till affären och grät samtidigt för att mina dopamindepåer var helt ur...

Qbit är gamet. Önskar att musiken alltid lät och kändes så här.   Hur känns det?   Välmåendesuckar, musikens flow genomsyrar hela kroppen och orden flödar genom sinnet, melodin leker utanpå och innaför. Mer uppmärksam, tuggar till lite då och...

Vet inte varför jag är en så romantisk själ. Borde vara mindre så, men ascendenten är en stark faktor. Hos alla. Ens ascendent är ett av trion som utgör ens persona. Dit räknar man sol, måne och således asc. (din är oxe, oxe, stenbock om du ville vet...

Åt precis den värsta carbonaran jag någonsin har smakat. 165 kronor. Otroligt ovärt. Less på att vara i singular. Ja, singular. Inte för att jag inte tycker om det, men less på att inte få kramas och stå tätt, tätt intill. Hålla hand och andas in var...

Här kommer en rusrapport som egentligen borde ha utspelat sig vid ett annat tillfälle. Och som jag egentligen inte skulle ha skrivit ner här men wtth.   Dvs inmundigandet av substansen skulle ha skett på säg en festival eller annan fet tillställn...