"Själ i flamma, blod i dans

han var hennes, hon var hans

han blev hon, hon blev han,

ett och allt och tvenne,

när hans unga makt av man

trängde in i henne."

Jag har aldrig gillat dikter. De tråkar ut mig. Jag tappar tråden och slutar förstå vad som menas. Det är för många metaforer och ett innehåll med ett tvetydigt djup som jag inte riktigt når. Jag skummar igenom orden, uppskattar ordlekarna och tar sedan vidare ett skutt till något annat. Jag är inte heller speciellt bra på dikter, eller rim snarare. Jag kan bara simpla, almost-rim. "det ljusa håret föll nerför dem späda knotor, förbi åkte en jävla scooter". Ungefär så duktig är jag. 

Men versen över, den gillade jag skarpt. Han var hennes, hon var hans, han blev hon, och hon blev han. 

Att vara ingens, vill man det? Vill man inte tillhöra någon? Vissa människor vill nog vara egna bara. Jag slits itu i en advokatyr av att vilja vara totalt självständig och egen, men samtidigt ge bort mig själv och min tid till någon. Det är en romantiserad, kvinnlig föreställning om att en man ska rycka en åt sig och säga "du är min".

Jag har redan haft det där. Ung, ny och rafflande kärlek. Vodka och apelsiner. Nostalgi. En helt ny stad. Snubblande basketmatcher sent inpå friska, krispiga aprilkvällar. "Du kommer vara min första. Jag har bestämt det", sa jag. Första riktiga kärleken. Lycka. Och det naiva hoppet om en kontinuerlig framtid tillsammans. Gitarr och sång.

"Är du min nu?", sa han till mig när jag satt i hans knä en gång i maj. "Ja, det är det enda jag vill", svarade jag.

Att någon kunde älska mig så, att någon var så intresserad och så betagen av hela min person och varje sak jag sa, varje rörelse jag gjorde. Jag var varken van eller bortskämd med sådant. Snarare tvärtom. Den rena kärleken, det redan förhållandet.

Och här sitter jag idag. Vackrare och mer självsäker än någonsin. Tittar mig i spegeln, tittar tillbaks på alla män som har älskat mig. Och undrar. Tittar närmare. Jo men jag är nog så bra som jag tror. Eller är kanske mina lår lite för tjocka? Slår bort idiotin. Tar på mig den vackraste, mest tighta klänningen jag har och super in all beundran. Stirrar tomt på alla trånande ögonkast. Tittar upp i spotlightsen. Jag har ju allt. Varför räcker det inte?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag första gången fick höra om utmaningen att plita ner 100 saker som man vill uppnå i livet, så blev jag både ledsen och skrämsen. Detta var för två veckor sedan när jag gick till affären och grät samtidigt för att mina dopamindepåer var helt ur...

Qbit är gamet. Önskar att musiken alltid lät och kändes så här.   Hur känns det?   Välmåendesuckar, musikens flow genomsyrar hela kroppen och orden flödar genom sinnet, melodin leker utanpå och innaför. Mer uppmärksam, tuggar till lite då och...

Vet inte varför jag är en så romantisk själ. Borde vara mindre så, men ascendenten är en stark faktor. Hos alla. Ens ascendent är ett av trion som utgör ens persona. Dit räknar man sol, måne och således asc. (din är oxe, oxe, stenbock om du ville vet...

Åt precis den värsta carbonaran jag någonsin har smakat. 165 kronor. Otroligt ovärt. Less på att vara i singular. Ja, singular. Inte för att jag inte tycker om det, men less på att inte få kramas och stå tätt, tätt intill. Hålla hand och andas in var...

Här kommer en rusrapport som egentligen borde ha utspelat sig vid ett annat tillfälle. Och som jag egentligen inte skulle ha skrivit ner här men wtth.   Dvs inmundigandet av substansen skulle ha skett på säg en festival eller annan fet tillställn...