En vanlig torsdagkväll. Ser mig om på människors meningslösa liv, träning och bananpannkakor på instragram, slentrianhandla på ica. Och förstår att det är endast meninglöst i mina ögon, för att jag idag ser det så, inte som jag förut trodde, för att hela världen är meningslös. Imorgon, eller dagen efter det, kommer jag glatt skutta iväg till gymmet, köpa tomater på ica och lägga up fläskarren på insta. Och vara glad över det. Men just idag har det ingen mening. Hur förmår sig människor att hålla i en kontinuerlig känsla av tillfredställelse över existensen?

Jag har precis skrivit flera sidor om existensiell ångest, och det enda svaret jag har, är att det bara är att stå ut. Stå ut med rastlösheten, oron, knuten i magen och bara titta på hur klockan slår över minut efter minut, hur den dyrbara tiden av vad som kanske är den bästa tiden i mitt liv, sakta rinner undan. Jag vet ju inte. Medan man sitter och inbillar sig att det är en meningslös kväll. Jag skulle kunna fylla den med saker! Slår det mig. Böcker och astrologi, och promenader, dansande framför spegeln, candycrush och slötitt på tv. Men allt det är grått, det är ointressant just nu. Just nu finns en torsdagseftermiddag, det har mörknat utanför fönstret, och det är många timmar kvar till läggdags...

Önskar att jag ibland bara kunde uppskatta livet. Den här ständiga antydan till en närliggande depression och att slängas in i en ofrivillig melankoli har spökat sedan jag var liten. Det är så enkelt, Månen i 12:e huset. Alla känslor, det undermedvetna, drömmar, adaptionen och socialisationen till omgivningen och verkligheten, känslan av att "vara". Allt det stängs in i det dolda, ensamheten, fångenskap, melankolin, en vilja av att "förstöra", att "inget spelar roll", att vi alla ändå dör någon gång, det universiella. Blandat med ångesten över att tiden rinner iväg så snabbt, att ännu en dag, vecka, månad har gått. Över att jag blir äldre, inte hinner med, hänger inte med, tappar tiden i en meningslöshet, istället för att göra något utav det. Komma på en idé till en C-uppsats kanske. Leta efter ett sommarjobb.

Jag är en ängslig varelse. Har det visat sig. I yngre dagar trodde jag inte att något bekom mig, min deterministiska övertygelse om att det som är menat att hända med mig, händer, räddade min tillvaro. Men idag kan endast en idiot förneka det faktum att vi skapar vår egen tillvaro. Att allt som har hänt i mitt liv är mitt eget val är en skrämmande tanke, men något ännu mer skrämmande är att det som inte har hänt i mitt liv, bär jag ansvaret för också. Dem där olästa böckerna, den otränade kroppen och dem förstörda lungorna är min egen produkt. Jag har skapat den verkligheten för mig själv, och får skörda konsekvenserna utav det. Således borde denna torsdagen vara helt i mina händer. Jag har alltid sett mig som lite utav en optimist, allt löser sig liksom. Det är jag fortfarande, en bitter optimist. Allt löser sig, men inte kommer det att bli lätt på vägen minsann. En torsdag, år 2014. Vem kunde ha trott det.