Snabbhet. Det är jag. Har nyligen blivit, kommer för alltid vara. När jag blev mitt sanna jag som jag brukar säga, så blev jag jävligt snabb, på ett mycket bra sätt.

Men idag. Nu, så här tidigt inpå mitt liv, har jag slutat vara snabb på ett bra, fyndigt och alert sätt. Snarare ett slött, ytligt och korkat sätt. Någonstans emellan att spy ur sig något utan någon eftertanke och inte komma ihåg att man redan sagt samma sak eller ännu värre, den raka motsatsen, i bara förrigår. Och att hävda något helt åt helvete och sen befoga sin rätt. Noll ödmjukhet. Storslagenhet. 

Problemet är ju att jag byter åsikt så fort situationen motiverar det. Men kommer numer alltså sällan ihåg den delikata detaljen. 

Det märks. Ifrågasätts. "Men du sa ju något helt annat i måndags?". Haha, ja men du förstår, jag tyckte så då, men jag minns faktiskt inte det just nu. Och var tredje dag tycker jag något helt annat, om det är det som krävs. 

Jag blir utmanad. Outcalled.

"Jävla jude, det ser man på han på en gång att han är en sådan."

"Haha, ja, man ser ju direkt. Vadå, vad har du emot judar?"

"Va? Vad säger du? Jag skämtar ju bara."

Var lite för snabb med att reagera där. Missade tonen av skämtsamhet i rösten. Hade jag tänkt fyra sekunder till så hade jag kommit ihåg att han nämnt sin öppenhet för alla människor. Sin radikalitet åt vänster. Han har ju för fan en davidsstjärna runt halsen. Han har ett flertal gånger förklarat sin kärlek för olika folkslag, i synnerhet judarna. Men jag varken kom ihåg eller ANADE NÅGRA JÄVLA UGGLOR I MOSSEN, så det slutar med att jag är värdelös.

"Vad är det din pappa är sjuk i?", samlade jag mod till, frågade, och tappade en nyskalad potatis i papperskogen.

"Njurar. Han går på dialys. Kommer du ihåg hur du frågade varför det hänger ett dietprogram på kylskåpet? Han är njursjuk sa jag då. Du har ju frågat det."

Jag minns ju det. Jag har frågat. Frågat så mycket. Jämt ställer jag en massa frågor till alla jag träffar, för att i nästa sekund tänka att jag nu istället vill veta varför kyrkan fick störst makt under just 1600-talet. Och glömmer. För att jag oftast är berusad när jag frågar och får svar. 

Jag har inte glömt förut. Inte så här. Jag glömde precis ett stycke som jag skulle skriva om. Om något... haha, kul att jag faktiskt kom ihåg det! Det var ju om att jag sedan ett flertal år tillbaka sett mig själv som en relativt smart person. Kanske inget geni eller så, men helt klart med ett kunskapsdjup och förståelse som många saknar. Har suttit där på min ardennerhäst och tyckt så mycket om mig själv. Känns som jag varit mer under hästen än på ryggen, på senaste. Min häst håller på och stampar sönder mig. 

Jag spådde dessa veckor vara självälskande. Där min identitet genomgår en utstrålning av charm och attraktion. Där jag älskar mig själv och alla utomstående älskar mitt jag. Men alla älskar långtifrån mig och mitt jag just nu. Milslångt ifrån. Varje dag känns som om jag hittar mig själv ibland. Lite då och då under dagen. Kanske ett par timmar om dygnet ihopsamlat. Någonstans långt ifrån flyter en glimt upp, från några år bakåt i tiden. Eller kanske till och med för något år sedan. Drar åt lite i hjärtat. Minnen. Ser en annan mig. Mitt gamla jag. Min narrativa berättelse börjar ta form. Lite har man hunnit med på 26 år.  

Jag vill ha en naturlig drog. Musik, eller böcker, astrologi, rörelse, sång, vad som helst, ge mig vad som helst nu. För nu, nu har jag levt ett liv sen för alltid där min främsta vana var och är att berusa mig. Ge mig ett liv. Sju år av berusning och självutforskande. Det ger resultat.

Vad gjorde jag ens igår? Vad åt jag? Vilken rutt tog jag med hunden? Har jag pratat med mamma igår? Har jag ljugit om att jag ska till Göteborg i helgen? Varför gjorde jag det? För nu kom jag inte ihåg det, och fick frenetiskt förklara att jag redan varit där. Telefonen tas up.

"Här, du skrev ju igår att du ska till Gbg i helgen? Vad ska du göra där?".

"Göteborg? Ehh ja juste... men jag... jag har ju redan varit där. Förra helgen var det."

"Var inte du i Västerås förra helgen?"

"..... måste varit helgen innan det jag var i Göteborg".

Tystnad. Han förstår att jag ljuger honom rätt upp i ansiktet. Och det förtjänar inte han. Inte han. Han har aldrig gjort mig det minsta ont. Bringat endast glädje och lycka. Ser svart på vitt hur jag borde luta mig å hans förmån. Men kärleken är blind. Man kan till och med bli kär i en get.

Ryskt ordspråk. 

Sent.

Jag har inte blivit bättre. Jag har blivit mycket, mycket sämre. Alla löften, alla försök, alla åtaganden som jag försökte ta mig an, som en vanlig, frisk människa. Allt hamnade inte bara i lä, det är långt ner på ett botten som jag nyligen varit illa tvungen att utforska. Det är ingen trevlig brunn. Det är inte ens en brunn, jag är i en sjö. I en sjö dunkel av lera, grus och sjögräs. Finns ingen rik fauna här inte. Här simmar det runt avlägsna ord och yttrade åsikter. Dunkel. En enda dimma. Och där står jag, längst ner men i mitten, och tittar upp, sämre än någonsin. På precis alla sätt. Det finns absolut inget sätt som jag har blivt bättre på sen jag var runt 22. Ingenting. 

Snart kan jag inte ens briljera med den svenska vokabulären. Eller något vokabulär alls.

"Haha ja men du är ju från Ukraina. Du måste förstå att du har en språklig barriär."

Har jag någonsin haft en språklig barriär? Inte sen 2003, VAD JAG VET. 

Fan. Imploderar. Något viktigt händer just nu. Min framtid händer just nu. Trodde aldrig att jag skulle spy ur mig något sådant, men jag känner det. Jag ser det i stjärnorna. Livsavgörande, ödesdigra aspekter till mina personliga planeter. Jag kommer bli en annan person när jag kommer ur det här. Jag är fågeln Fenix just nu. Jag kommer att resa mig ur askan och blir en hon som är färdig. Färdig med allt som hindrar hennes sinne från att regera. Allt som inte gör mig bättre måste bli aska.

Jag ska bara börja brinna först. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag första gången fick höra om utmaningen att plita ner 100 saker som man vill uppnå i livet, så blev jag både ledsen och skrämsen. Detta var för två veckor sedan när jag gick till affären och grät samtidigt för att mina dopamindepåer var helt ur...

Qbit är gamet. Önskar att musiken alltid lät och kändes så här.   Hur känns det?   Välmåendesuckar, musikens flow genomsyrar hela kroppen och orden flödar genom sinnet, melodin leker utanpå och innaför. Mer uppmärksam, tuggar till lite då och...

Vet inte varför jag är en så romantisk själ. Borde vara mindre så, men ascendenten är en stark faktor. Hos alla. Ens ascendent är ett av trion som utgör ens persona. Dit räknar man sol, måne och således asc. (din är oxe, oxe, stenbock om du ville vet...

Åt precis den värsta carbonaran jag någonsin har smakat. 165 kronor. Otroligt ovärt. Less på att vara i singular. Ja, singular. Inte för att jag inte tycker om det, men less på att inte få kramas och stå tätt, tätt intill. Hålla hand och andas in var...

Här kommer en rusrapport som egentligen borde ha utspelat sig vid ett annat tillfälle. Och som jag egentligen inte skulle ha skrivit ner här men wtth.   Dvs inmundigandet av substansen skulle ha skett på säg en festival eller annan fet tillställn...