För 4 år sedan, ungefär exakt idag, så satt jag i ett klassrum på en högskola någonstans i mellersta Sverige, och tittade med spänd förväntan ut över mina blivande kursare. Vem kommer jag att bli kär i? Vem kommer att bli min bästa vän? Vilka ser ut att vara folk jag vill hänga med? Vad kommer hända härnäst?

Förväntningarna var höga, men inte i min vildaste fantasi visste jag då vad jag hade framför mig. Vilket liv jag skulle få lov att leva. Vilka vänner för livet jag skulle få, och vad som skulle ske.

För 3 år sedan, ungefär exakt idag, stod jag spänd, säker och förväntansfull inför en klass med nya ansikten. I ryggen hade jag 20 till som var mina närmsta människor. Jag kände så mycket den dagen. Stolthet över att få vara fadder, irritation över den där kramen som skedde precis vid dörren, högmod för att jag visste bättre än alla andra. Jag satt lojt i fönstret, fingrade på min overall och blickade ut över alla nya ansikten, tittade tillbaks på ledet av mina vänner, mina klasskompisar, min förening och min familj. Jag visste inte då att jag var lycklig. Att jag var hemma. För då var jag även i den mest spännande fasen man kunde tänka sig. Jag på väg in i en dels vidrig period, som bokstavligen lämnade ärr för livet, men även det bästa som kunde hänt mig, det jag hade önskat så länge. Samma dag bjöd på en av dem aboslut värsta fyllorna jag varit med om, mycket äventyr, men även skam och tårar. Jag kommer aldrig någonsin att glömma den dagen. Någonsin. Det var startskottet för en hysterisk höst och numer en vänskap som jag bedyrar högt. En höst som slutade i den dröm jag gick och frodade ett helt år innan.

För 2 år sedan stod vi tillsammans inför en halfull klass av nya ansikten. Vi var inte bara faddrar, nu var vi en naturlig del av föreningen, vi tog upp nästan hela styrelsen och föreningslivet kretsade runt och bestod av oss. Vi var inne på vårt sista år, med en kandidatexamen i sikte, och vi var så sammansvetsade som man bara kunde bli. Etablerade relationer, otaliga föreläsningar, fester och sammankomster senare, var vi helt enkelt en familj. Precis som det alltid har varit. Och så som det inte skulle förbli. Inte med oss åtminstone. Ännu en rafflande höst, helt plötsligt hade vi ett kollektiv att festa i, och det ena dramat avlöste det andra. Varje höst har varit så otroligt händelserik, och denna var verkligen inget undantag. Månaderna som följde var dem tuffaste jag kunde tänka mig, rent emotionellt. Men du var alltid där, vår vänskap blev starkare om så var möjligt.

För 1 år sedan stod jag med hjärtklappning och ångest deluxe inför en ny klass av nu mycket yngre ansikten. Jag kunde knappt presentera mig, så hög var min puls. Man skulle kunna tro att det var första gången jag stod inför en publik, men det var det verkligen inte. Jag var då nyexad, arbetslös, i någon form av panikångest och visste inte vad jag skulle ta mig till. Min tid var slut. Och andras skulle precis börja. Bakom och bredvid mig hade jag nästan inga klasskamrater kvar, men jag kände mig ändå hemma i familjen. Vår föreningsfamilj. Separationsångesten var olidlig. Jag var så uppgiven och så ledsen att mina år var över. Men ännu fick jag vara med.

Idag är det en ny sådan höstdag. Ett gäng spända, nervösa och förväntansfulla ungdomar sitter i ett klassrum och med säkert samma tankar blickar ut över en rad av dem som jag välkomnade förra året. Föga vet dessa nyfikna ansikten vilken jävla tid som väntar dem. Vilken glädje, lycka och sammanhållning de kan få uppleva, om de vill, dem närmsta 3 åren. Jag kan inte längre vara med. Och det är jag glad för. För det kan aldrig bli så som det har varit. 

Min tid var perfekt. Trots alla tårar, olyckor, missöden och tragik så har den likväl varit kantad av precis lika många oförglömliga saker. Stunder på tak, mörka hemmafester med dunkande bas, studentkorridorer, balkoger, skrattfylla föreläsningar, tentaslitande, kunskap och lycka. Vänner och förhållanden. Känslor. Denn bästa tiden i mitt liv hittills.

Idag sitter jag på ett kontor och blickar ut över kärnan av huvudstaden från 15e våningen. Jag är omringad av fantastiska kollegor, jag ringer spännande samtal, träffar olika företag och mängden av kompetens och kunskap som fyller mina dagar är så oerhörd att jag är stum av förvåning över att jag trodde att jag visste så mycket förut. Jag har råd att köpa dyra kläder och skor. Jag har ett riktigt, riktigt bra jobb. Men idag tänker jag på alla dessa dagar, för varje år som har gått, som har varit så jävla händelserika och minnesvärda att jag varje kommer att återminnas. Återminnas välkomstfester, spex, backracen, kåren och min förening. Min familj. <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag första gången fick höra om utmaningen att plita ner 100 saker som man vill uppnå i livet, så blev jag både ledsen och skrämsen. Detta var för två veckor sedan när jag gick till affären och grät samtidigt för att mina dopamindepåer var helt ur...

Qbit är gamet. Önskar att musiken alltid lät och kändes så här.   Hur känns det?   Välmåendesuckar, musikens flow genomsyrar hela kroppen och orden flödar genom sinnet, melodin leker utanpå och innaför. Mer uppmärksam, tuggar till lite då och...

Vet inte varför jag är en så romantisk själ. Borde vara mindre så, men ascendenten är en stark faktor. Hos alla. Ens ascendent är ett av trion som utgör ens persona. Dit räknar man sol, måne och således asc. (din är oxe, oxe, stenbock om du ville vet...

Åt precis den värsta carbonaran jag någonsin har smakat. 165 kronor. Otroligt ovärt. Less på att vara i singular. Ja, singular. Inte för att jag inte tycker om det, men less på att inte få kramas och stå tätt, tätt intill. Hålla hand och andas in var...

Här kommer en rusrapport som egentligen borde ha utspelat sig vid ett annat tillfälle. Och som jag egentligen inte skulle ha skrivit ner här men wtth.   Dvs inmundigandet av substansen skulle ha skett på säg en festival eller annan fet tillställn...