I'm back. Tillbaka i kalla Sverige som bjuder på allt annat än det vårväder jag förväntade mig. Min utlandsresa var helt okej, det var oerhört skönt att hamna i ett land så pass långt borta och annorlunda från mitt älskade Sverige och min älskade stad. Men jag kan inte förklara det lyckoruset jag upplevde när jag gick av tåget i Västerås, och 10 minuter senare låste upp min ytterdörr för att mötas av min mysiga lilla etta som hade stått tom i lite mer än 14 dagar. Samma kväll var det festligheter på schemat, och ingen var mer taggad än mig på att festa och bli full (efter två veckor med familjen). Och det blev jag, då jag hade mer än tre liter vodka hemma efter utlandsresan. Det hela slutade, tråkigt nog, med att jag satt och grät i min soffa, och mina bästa vänner försökte få ur mig vad fan det gällde. Det enda problemet var att det inte var något specifikt som fick mig att gråta, det var bara en mix av alla dem känslor jag upplevt på sistone. Intressant nog, så lyckades jag inte med att slänga ut en av mina vänner (soloxen/tvillingmånen ni vet). Han som jag är så svag för. Han vägrade att gå och det slutade med att vi satt och pratade i lite mer än två timmar. Jag hällde ut allting över honom. Det där bollplanket jag saknar blev han den kvällen (han är det bollplanket jag föreställt mig vid min sida det senaste året). Och jag avskyr det. Jag avskyr tanken på att han, som lägger sig bredvid en annan tjej varje kväll, fick höra mina högst privata tankar och upplevelser. Jag mår dåligt av att han fick ta del av något så personligt, något som ingen av mina vänner känner till eller vet om. Jag vet inte om hans uppfattning om mig ändrades efter denna kväll, men jag, återigen, hatar att det blev så. Det var fantastiskt att få känna på hur det skulle vara att ha honom, i ett par timmar den natten. Men jag klarar inte av att leva i illusionen att vi någonsin skulle kunna vara tillsammans, att han skulle lämna sin flickvän för mig. Och jag klarar inte heller av tanken att han stannade den natten av ren tvillingsnyfikenhet, och inte för att det är mig det gällde. Det hade kunnat vara vem som helst som inte ville prata och öppna sig. Han hade tryckt på tills han hade fått reda det som intresserade honom. Bara för informationens skull. Det är därför jag knappt klarar av tanken på att han fick ta del av så mycket personliga tankar och funderingar. Hade det varit för att han hade brytt sig om vad jag känner och varför jag är ledsen, hade det varit en annan sak. Men så var inte fallet.

Jag funderar fortfarande mycket på vattumannen som bor under mig. Jag är fortfarande stundvis lycklig över mitt liv, och ibland åt helvete ledsen för att jag är ensam. Jag dricker fortfarande ofta. Jag har nästan slutat röka. Jag har köpt massvis med astrologiböcker i landet jag besökte. Jag har blivit duktigare på transiter (när planeternas aktuella rörelse formar aspekter till ens ursprungliga födelsekarta, och på så vis påverkar ens vardag). Jag är fortfarande ensam.

Och jag ska lägga mig.

Godnatt.