Det finns en ska som är bra. Att jag inte bryr mig idag. Att jag trivs ensam. Vilket är en betydlig skillnad mot vad som försiggick i februari. Saturnus har gått retrograd och backar alltså tillbaks i opposition till min måne. Men jag upplever inte den alls lika starkt denna gång. I jan/feb var det tårar när jag var ute och gick, apropå ungefär inget. Nu är det mer att man drar sig undan, och kyler ner sitt känsloliv. Stagnerar det.  

Alltså jag önskar att alla jag träffade var efter mig och tyckte att jag var den smartaste, snyggaste, bästa personen som de träffat. Nu är det inte alls så. Det är ofta respons som uteblir, det är samtidigt folk som går fram till mig, när jag sitter ensam ute. Det är nonchalans och högst oseriöst, alltihop. För det mesta. Och fasen vad jag gillar det. Eller gillar är nog att ta i. Fasen vad jag skiter blanka fan i det. Det tråkigaste vore ju om en riktigt bra, vettig man skulle nu säga till mig "antigen du och jag idag, eller aldrig mer". Då hade jag våndats. För jag hade behövt välja. Mellan honom och all annan uppmärksamhet. Mellan det jag har idag, friheten. Och mannen som är intressant. Men nu kommer inte någon med dessa förslag, och jag kan fortsätta på mina raid att lära känna en massa rnadom människor som kommer i min väg. Gå ut, dricka, ligga, vara ung. Jag har hunnit med två rätt seriösa förhållanden i spannet 20-24. Båda var hyffsat långdragna. Det kändes inte så då, men nu i efterhand så var det ju så att man gick in med en inställning att det skulle hålla för alltid. Nu fick jag det jag letade och ville ha liksom.

Jag blir lite rädd när jag tänker på det nu. Att behöva kuva och anpassa mig för någon. "Nej inte öl ikväll, jag vill se på den där intressanta dokumentären om hur molekyler avancerar". Jaha. Kansske är det min alkoholism som talar, men förmodligen inte. Jag vill ha det här. Jag ser mig själv varje dag. Jag känner till mina färdigheter. Utan att låta för högfärdig, så vet jag precis vad han får. Jag har nackdelar. Både personliga och fysiska. Men det vägs upp med råge. Varje dag, och varje minut av min jävla briljans och utstrålning. En dag kommer jag att säga ja. Till honom som är tillräckligt övetygande och kär i mig. För det kanske är det enda som räknas. Jag.

Jag har inte tvivlat en sekund. Även vid dem värsta stunderna, så har jag aldrig tvekat. Inte det minsta. På att någon vill vara med mig. Inte dem senaste 3 åren. Inte alls. Jag är en jävla skatt.

Utan överdrift. 

Det finns en ska som är bra. Att jag inte bryr mig idag. Att jag trivs ensam. Vilket är en betydlig skillnad mot vad som försiggick i februari. Saturnus har gått retrograd och backar alltså tillbaks i opposition till min måne. Men jag upplever inte den alls lika starkt denna gång. I jan/feb var det tårar när jag var ute och gick, apropå ungefär inget.

Nu är det mer att man drar sig undan, och kyler ner sitt känsloliv. Stagnerar det. Alltså jag önskar att alla jag träffade var efter mig och tyckte att jag var den smartaste, snyggaste, bästa personen som de träffat. Nu är det inte alls så. Det är ofta respons som uteblir, det är samtidigt folk som går fram till mig, när jag sitter ensam ute. Det är nonchalans och högst oseriöst, alltihop. För det mesta. Och fasen vad jag gillar det. Eller gillar är nog att ta i. Fasen vad jag skiter blanka fan i det. Det tråkigaste vore ju om en riktigt bra, vettig man skulle nu säga till mig "antigen du och jag idag, eller aldrig mer". Då hade jag våndats. För jag hade behövt välja. Mellan honom och all annan uppmärksamhet. Mellan det jag har idag, friheten. Och mannen som är intressant.

Men nu kommer inte någon med dessa förslag, och jag kan fortsätta på mina raid att lära känna en massa rnadom människor som kommer i min väg. Gå ut, dricka, ligga, vara ung. Jag har hunnit med två rätt seriösa förhållanden i spannet 20-24. Båda var hyffsat långdragna. Det kändes inte så då, men nu i efterhand så var det ju så att man gick in med en inställning att det skulle hålla för alltid. Nu fick jag det jag letade och ville ha liksom. Jag blir lite rädd när jag tänker på det nu. Att behöva kuva och anpassa mig för någon. "Nej inte öl ikväll, jag vill se på den där intressanta dokumentären om hur molekyler avancerar". Jaha. Kansske är det min alkoholism som talar, men förmodligen inte. Jag vill ha det här. Jag ser mig själv varje dag. Jag känner till mina färdigheter. Utan att låta för högfärdig, så vet jag precis vad han får. Jag har nackdelar. Både personliga och fysiska. Men det vägs upp med råge. Varje dag, och varje minut av min jävla briljans och utstrålning. En dag kommer jag att säga ja. Till honom som är tillräckligt övetygande och kär . För det kanske är det enda som räknas. Jag.

Jag har inte tvivlat en sekund. Även vid dem värsta stunderna, så har jag aldrig tvekat. Inte det minsta. På att någon vill vara med mig. Inte dem senaste 3 åren. Inte alls. Jag är en jävla skatt. Utan överdrift.

Det finns en ska som är bra. Att jag inte bryr mig idag. Att jag trivs ensam. Vilket är en betydlig skillnad mot vad som försiggick i februari. Saturnus har gått retrograd och backar alltså tillbaks i opposition till min måne. Men jag upplever inte den alls lika starkt denna gång. I jan/feb var det tårar när jag var ute och gick, apropå ungefär inget. Nu är det mer att man drar sig undan, och kyler ner sitt känsloliv. Stagnerar det.  

Alltså jag önskar att alla jag träffade var efter mig och tyckte att jag var den smartaste, snyggaste, bästa personen som de träffat. Nu är det inte alls så. Det är ofta respons som uteblir, det är samtidigt folk som går fram till mig, när jag sitter ensam ute. Det är nonchalans och högst oseriöst, alltihop. För det mesta. Och fasen vad jag gillar det. Eller gillar är nog att ta i. Fasen vad jag skiter blanka fan i det. Det tråkigaste vore ju om en riktigt bra, vettig man skulle nu säga till mig "antigen du och jag idag, eller aldrig mer". Då hade jag våndats. För jag hade behövt välja. Mellan honom och all annan uppmärksamhet. Mellan det jag har idag, friheten. Och mannen som är intressant. Men nu kommer inte någon med dessa förslag, och jag kan fortsätta på mina raid att lära känna en massa rnadom människor som kommer i min väg. Gå ut, dricka, ligga, vara ung. Jag har hunnit med två rätt seriösa förhållanden i spannet 20-24. Båda var hyffsat långdragna. Det kändes inte så då, men nu i efterhand så var det ju så att man gick in med en inställning att det skulle hålla för alltid. Nu fick jag det jag letade och ville ha liksom.

Jag blir lite rädd när jag tänker på det nu. Att behöva kuva och anpassa mig för någon. "Nej inte öl ikväll, jag vill se på den där intressanta dokumentären om hur molekyler avancerar". Jaha. Kansske är det min alkoholism som talar, men förmodligen inte. Jag vill ha det här. Jag ser mig själv varje dag. Jag känner till mina färdigheter. Utan att låta för högfärdig, så vet jag precis vad han får. Jag har nackdelar. Både personliga och fysiska. Men det vägs upp med råge. Varje dag, och varje minut av min jävla briljans och utstrålning. En dag kommer jag att säga ja. Till honom som är tillräckligt övetygande och kär i mig. För det kanske är det enda som räknas. Jag.

Jag har inte tvivlat en sekund. Även vid dem värsta stunderna, så har jag aldrig tvekat. Inte det minsta. På att någon vill vara med mig. Inte dem senaste 3 åren. Inte alls. Jag är en jävla skatt.

Utan överdrift.