Jag kanske har förbrukat min kärlek. Jag kanske var tilldelad två riktiga kärlekar. Lykliga, ömsesidiga förhållanden. Men problemet var ju att inga av dessa heller kändes helt rätt. Annars hade jag inte avslutat dem. Då. Kunde ha fått det mesta jag velat. Men det är aldrig nog. Aldrig nog. För jag behöver inte gå den vanliga vägen.

Drömmen om barn är en avlägsen fantasi som jag plockar fram och vänder och vrider på ibland. Ibland när jag ligger om kvällarna i sängen så föreställer jag mig en dotter eller en son som liknar mig. Ett litet barn som är som mig. Ett litet barn som bara är mitt. En familj som sitter och myser i soffan på kvällarna. Helgfrukostar och utflykter med barnen. Längtan efter att få komma hem till sina. Ibland somnar jag till den tanken. Drömmen om att få ha en stor familj. 

Och sen vaknar jag till min verklighet. En ensam sådan. En verklighet där jag snubblar in vid 23 varje kväll, ganska påverkad, till högljudd musik som jag somnar till på golvet och vaknar ibland på platser jag inte vet hur jag hamnade på. Sätter på mig en kavaj och vinglar bort till mitt alldels seriösa och allvarliga jobb. En verklighet där jag plockar runt hemma i en evighet och spenderar en hel dag med att vara ute och gå. En egoistisk verklighet. En verklighet som tillåter mig att göra precis vad jag vill.

Jag kommer lämna er alla en dag. Lämna det här landet och endast titta tillbaks för att notera äckliga blöjor och föråldrade ansikten på dem som jag en gång jag kände. Ni gick alla en väg som jag inte behövde gå. Inte kunde gå och inte kunde få. Därför blev jag bättre. Kan bli åtminstone. Jag behöver inte välja bort, jag blir ställd inför ett faktum. Blev ställd sedan många år tillbaka. 

Drömmer om att ligga sängen i skymning, lyssna på plågsam musik, efter en flaska champagne och gosa in sig i någons famn och svindlande lukt. Slumra till och börja kyssas, följt av drömlikt, långsamt sex i halvmörker. i en dvala. En sommarnatt. En natt i juni. Jag är ju bara 25.