Det är lite besynnerligt att veta att det finns ett gäng människor som återkommer för att läsa mina innersta tankar. Det finns en person som förmodligen återvänder med jämn frekvens, och han vet att jag vet. Vi båda vet. Inget som han läser i denna blogg, skulle vara en nyhet för honom. Orden jag använder är självklara och bekanta för att vara mig, och tankarna är vad som har utforskats de senaste tre åren. Han har velat utforska, nystat upp det där mörka för att numer på förhand veta vilken bokstavsföljd som kommer lämna mina läppar, sett i mina ögon långt innan det yttrats. Gåvan av tid. 

Men det finns fler. Fler som återvänder och läser mina stympade resonemang, oftast dem mest negativa, färgade av plötslig melankoli och vodkaafasi. Sällan mitt riktiga jag i sin helhet, men kanske snarare det värsta i någon form av koncentration. Blandat med ren planetterminologi. Förstår ni ens något? Känner jag er? Springer vi på varandra vid kaffemaskinen, eller vet ni vem hon är? Tack för att ni återvänder. Det betyder att mina ord är fängslande. Ryckta ur sitt sammanhang, men likväl tillräckligt intressanta för att vilja läsa mer. 

Jag har alltid varit en ord-människa. En stark Merkurius kommer man inte ifrån. Den ger ofta ett rikt vokabulär, fallenhet för språk och sång, skrivtalang och snabbhet i tanken. Sångare, författare, oratorer, retoriker, journalister är ett fåtal yrken som styrs av Merkurius. Hans bevingade sandaler gör det lättare för människor att sprida information, få ner saker i skrift, lyfta telefonen och lära sig nytt för att föra det vidare. Men Hermes brukar även sno allt som inte är fastskruvat, hitta på saker friskt, ljuga ihop historier för sitt eget bästa och sprida falska påståenden. Varje egenskap är dubbelsidig som bekant. Generösa människor har sällan bra ekonomi, och sparsamma kan upplevas som snåla. Smarta människor har en mindre social krets, och sociala människor kan ibland blott vara ett tomt skal.

Många tankar som snurrar idag, minnesskärvor flyter snabbt och plötsligt upp till ytan, skär ett litet snitt i hjärnväggen och sjunker till botten igen. Blodet som sipprar ut är varmt och kletigt, ångesten. Jag förstod för inte så längesedan varför gamla människor oftast behöver så lite sysselsättning och stimulans. All aktivitet finns i deras tankar, hela livet att tänka tillbaks på. Intrycken, upptagna genom decceniumen håller dem upptagna. Det behövs inga fler, det finns så det räcker. Mitt unga sinne är inte i närheten av att vara påfyllt och färdigt, men redan nu klarar jag mig bra på egen hand med mina tankar. Klarar mig bra vore visserligen en lögn. Så många minnen, så många segment i livet som gör sig påminda. Och det finns inget dåligt att minnas. Inga tårar, inget hat. Bara kärlek, fantastisk musik, ungdomlighet och äventyr. Längre tillbaks än så går jag inte. Där är det inget som skär. Där är bara apati och idioti. Inte jag. Ett okänt barn.

Jag skulle egentligen klaga på livet idag. På att jag är ensam. Inte i fysisk mening. Jag, mitt riktiga jag, som jag är, har varit ensamt sen i höst. Mitt mentala jag som flinar förnöjt och ställer fråga efter fråga och bara väntar på att bli tagen. Av häpnad. Intresse, frågvishet, någon som blir helt till sig över just mig. Jag tänker inte vara ledsen. Vår allas fiende och följeslagare tid tar hand om det. Inte just nu och kanske inte imorgon eller ens detta år. Men det gör inget. För att jag vet bättre.