Jag fick något av en kalldusch häromdagen. Tjejer vet ju hur duktiga tjejer är på att läsa in sig i saker som pojkar säger, men jag tror inte ens att mitt analyserande jag gick till överdrift i denna situation.

För inte så längesen träffade jag en ung man, och han är yngre än mig, kanske är det det som är felet. I varje fall, vi träffades, vi gillade varandra, vi började umgås, vi började gilla varann ännu mer. och sen kommer kvällen då han säger "du är allt en god vän du", och det slaget... efter allt vi har gjort, alla känslor, vi har till och med haft sex... och så kommer detta. Ska jag slänga astrologin åt helvete? jag såg så mycket i våra kartor, så mycket potential. Men å andra sidan, är en jordmåne något jag behöver? jag har redan varit där, dem där jävla oxarna stalkar mig, och kommer säkerligen att göra så livet ut. Oxar, vattumän, lejon och kräftor är mina svaga punkter. Ett av varje element.

Jag känner bara att på sistone har jag VERKLIGEN börjat tycka om honom, på det där sättet att jag saknar honom när han inte är här. Och jag hoppades på att han kände likadant, men han valde andra människor framför mig flera kvällar i rad, och sedan den sista kvällen innan han skulle åka bort i fem veckor bjöd jag hem honom på middag... "du är en allt fin vän! men jag ska iväg på annat håll. ha en grym kväll". och man bara.............. tack. Precis det jag ville höra.

Om han bara visste hur rätt vi är för varann, hur mycket han kan få av mig, framför allt i kunskap, i musikväg, i erfarenhet, känslor. Han kan få MIG. Jag är en sån tjej man snubblar över väldigt sällan, en sån tjej han aldrig mer kommer att snubbla över. En av mina goda vänner frågade mig häromdagen när vi diskuterade pojkar, "är du inte rädd att han ska tröttna på dig? Typ, blir intresserad av någon annan? jag är ständigt rädd för det när jag träffar någon ny", och min reaktion var... "tröttna på mig? hah, mitt främsta vapen är just tid. Ju längre tid någon spenderar med mig, speciellt av det motsatta könet, desto mer faller dem. För det finns ingen som jag". Det må låta arrogant, men det är väl min tvillingmåne som känner sig så pass överlägsen, med det konstanta informationsflödet.

Men så kommer den här jävla fittsituationen, där jag inte kan påverka något alls. jag kan bara vänta, och hoppas på att han kommer börja sakna mig till helgen. och inte bara vilja ligga, utan bara ha mig för att jag är jag. för att jag är den enda i sitt slag.

Som tur är är jag så upptagen denna vecka med tentor och allt att den förhoppningsvis kommer att gå tillräckligt snabbt. men tänk om helgen kommer och han inte hör av sig? jag kommer att gråta floder. jag kommer att sitta hemma, knarka, supa och gråta. jag kommer att bli mitt gamla destruktiva jag. jag slutade egentligen aldrig att vara henne. jag tog bara ett uppehåll. men är han, lillen, verkligen värd detta? ja men jag tar ju vilken ursäkt som helst för att falla tillbaka i gamla vanor. jag behöver egentligen ingenting för att hamna där. och han är detta ingenting. vi ses till helgen hör ni.