Ibland hatar jag mitt liv. Jag älskar det egentligen, för att jag gör det jag gör, och har dem vänner jag har. Men kvällar och nätter som denna, så hatar jag det. Jag hatar att behöva somna ensam, jag hatar att inte känna mig utvald, jag hatar att vara en i mängden som han legat med. Jag hatar att sakna. Hatar att ångra. Hatar att behöva somna i detta tillstånd. Hatar att jag inte är henne. Hatar det val jag gjort, trots att det är rätt. Det vet jag ju. Jag saknar bara att känna som om jag är den som räknas, dem man längtar efter. Mina vänner föstår inte. Killen jag gillar vill inte "ha något seriöst", och det vill jag inte heller. Jag vill bara finnas i hans tankar hela tiden. Jag vill vara henne. För honom. Jag var henne. Men jag släppte honom. Och vem vet om jag någonsin hittar någon som älskar mig lika mycket. Och någon jag älskar lika mycket tillbaks. Det handlar inte om att vara seriös, det handlar om att vara den enda. Och det är jag inte idag, tråkigt nog. Därför spökar han. Därför är jag ledsen.

jag ska lägga mig, jag ska vakna och må bra. jag ska vakna och leva. oavsett.