Jag kollar på en intressant dokumänter om självmord. Om hur ungdomar (12-16 år) tar sina liv, och framför allt hittar all information dem behöver om det och likasinnade själar på nätet. Det är fruktansvärt.

Jag kommer ihåg mig själv när jag var i den åldern, och ja, man måddde "dåligt" utan någon egentlig anledning; mamma var "elak", killen man gillar är inte kär i en, allt är bara allmänt värdelöst. Och då kom dessa tankar, "tänk om jag skulle ta mitt liv bara för att visa dem", "jag mår så dåligt, det är lättare att få slut på det", "jag ser inte bra ut". Som tur är kom det aldrig längre än till just tankar om självmord. Det är så ENKELT att hitta andra ungdomar på internet som känner likadant. och det är inget märkvärdigt att känna så när man är så pass ung, när man inte förstår hur tiden fungerar, att man växer upp och blir en fullbordad människa så småningom. Man påverkas så lätt av texter, musik och andras tankar i den åldern, man tror att dem blir ens egna. Och så gör man det fruktansvärda misstaget som verkar så bra för just den studen, man hoppar eller så hänger man sig.

Jag har alltid sagt att det bara är svaga människor som inte orkar ta itu med sina problem som tar sitt liv. Jag har glömt bort hur det är att vara i den åldern, när man suger upp allt runtomkring sig som en svamp. Min första kärlek, en kille vid namn Simon, tog sitt liv för ett par år sedan. Han hade precis tagit studenten, hade inte ens hunnit fylla 20 år. Han gick ut i skogen och hängde sig mitt i natten. Och trots att jag och han inte hade haft kontakt dem senaste 4-5 åren, så var det ett sådant ofattbart slag. Att förstå att han inte längre existerar, att han aldrig kommer att gifta sig och få barn, aldrig vara en lycklig vuxen människa. Och den enda anledningen är den tillfälliga svagheten som han kände just den perioden under sitt liv. Det var inget annat planeternas positioner som aspekterade hans personliga planeter och fick honom att känna det han kände, tydligen starkt nog för att ta sitt liv. Det är så svårt att greppa. Jag går fortfarande in på hans facebook ibland och inser att den profilbilden kommer aldrig att bytas, inget annat än vi "hoppas du har det bra där uppe i himlen" kommer att stå på hans vägg. Han har inte ens jävla timeline, för att hans är över.

Jag förstår idag att om jag som ung hade tagit ett sådant steg, att ta mitt liv, så hade jag hade missat så oerhört mycket. Mitt första förhållande, mina astrologikunskaper, dem vänner jag nyligen fått, att vara student, att inse att mitt utseende ändras med tiden, att JAG ändras med tiden. Nu som 22-åring har jag fått uppleva så mycket sen högstadiet när jag mådde värdelöst. Jag kan bara tänka mig hur mycket liv jag har framför mig idag, hur mycket erfarenhet, upplevelser, människor och känslor jag har framför mig, innan MIN tid är kommen. Jag bestämmer över mitt liv, absolut. Men det finns en tanke med att jag är den jag är, att jag är vart jag är och att jag gör det jag gör, att jag överhuvudtaget existerar. Och den tanken är inte min att förstöra genom att ta det mest värdefulla jag har, min tid här på denna planet. Jag har blivit given en viss tidssträcka att uppleva och påverka, och den har jag inte rätt att avsluta tidigare än vad som är tänkt.

Jag blir så frustrerad när jag hör och ser tonåringar som tar sitt liv. Dem har inte en tanke på sina stackars föräldrar, och det är väl det minsta problemet. Dem ser inte den stora bilden, dem ser inte sin framtid, för att dem är så pass unga. Det enda dem ser är JUST NU, och det driver dem till att hoppa, skära, och ta överdoser. Jag är livrädd för att jag kommer att ha barn någon dag som är så uppslukade av sina tillfälliga, nedstämda känslor att dem begår ett misstag som inte går att få ogjort.

Detta inlägg har inte mycket med astrologi att göra, men jag blev så påverkad av det jag såg nu, att jag var tvungen att skriva av mig.

Ikväll har jag roat mig med mitt vanliga sällskap beståendes av en fisk, en oxe, en vattuman och mig själv i form av en jungfru (ja, jag håller koll på vilka soltecken mina vänner har, och inte bara soltecken, jag kan deras astrologiska kartor utantill).

Jag har ofta funderat på hur det kommer sig att våran kvartett kommer så fantastiskt bra överens, och det finns ett astrologiskt svar till det. Jag tar mest upp månen och sol då det är dessa planeter som utgör kärnan för ens personlighet, vad man består av så att säga. Merkurius är sättet man uttrycker sig på, venus är ens smak, mars är hur man väljer att använda sig av sin energi, sen kommer dem högre planeterna. Således är sol och måne den kärnan som utgör en som person.

Vi har mig; en soljungfru och en måntvilling, jord och luft blandat. Man brukar säga att dem aktiva elementen, pluselementen är eld (vädur, lejon, skytt) och luft (tvillingar, vågen, vattuman) och dem "negativa", passiva, även magnetiska elementen är vatten (kräfta, skorpion, fiskar) och jord (oxe, jungfru, stenbock). Nu handlar det inte om att dem som tillhör jord och vatten elementen är passiva eller negativa, utan snarare att dem tar emot och omarbetar energi, medan eld och luft elementen sänder ut energi.

Alltså; i mitt gäng, är vi två flickor (inklusive mig) och två pojkar (vi är inga par, en av pojkarna har en flickvän, det är även honom jag är hjälplöst förälskad i. Drama någon? Månkonjuktion någon?). Den astrologiska förteckningen över oss ser ut som följande: Jag är en soljungfru och en måntvilling, den andra tjejen är en fisksol och lejonmåne, en av killarna är en solvattuman och en månlejon, och andra killen är en soloxe och måntvilling. Intressant eller hur? Vi fyra utgör en intressant kombination, speciellt vad gäller månar. Två lejonmånar (tjej, kille) och två tvillingmånar (tjej, kille), luft och eld, båda väldigt energiska element, vilket ger oss den här högljudheten som alla utanför vårt gäng stör sig på men som vi inte kan låta bli, och som kommer så naturligt (det är sjukt, vi kan sitta på ett café och diskutera ett av våra vanliga ämnen, och helt plötsligt tittar jag runt och ser hur folk bara stirrar ont på oss, och inser att vi skrattar och pratar aaaaalldeles för högt).

Vidare har vi två jordsolar (jungfru och oxe, tjej och kille), en luftsol (vattuman) och en vattensol (fiskarna). Det finns inga element som saknas bland oss fyra. Tillsammans utgör vi alla fyra elementen, vilket gör att vi tillsammans känner oss rätt så fullbordade. Framför allt är det väsentliga som jag nämnde tidigare i det här fallet, just månarna. För att solen symboliserar endast hur man själv känner sig, den här innersta essänsen av en. Jag är en soljungfru, jag känner mig lugn, jordisk och analytisk, men jag framstår inte som det inför andra människor. Varför? Jo, framför allt är det ascendeten (utseendet och sättet, här kommer vi inte på hussystem som jag inte ens börjat gå igenom) som spökar och ger människor som inte känner mig väl fel uppfattning om mig. Men mina vänner har tagit sig förbi mitt första hus (det första man märker och känner av när man träffar någon ny) och känner framför allt av min måne som symboliserar det jordliga liv vi lever, dvs våran fysiska kropp (den som våran mor gett oss, därför är är månen även en representant för modern i astrologin), månen symboliserar våran vardag, våra liv. Hur vi är i verkligheten kort sagt. Därför är det helt häpnadsväckande att dem absolut bästa vännerna jag har är två månlejon, och en måntvilling precis som jag själv. Vi fyra smälter ihop med hjälp av våra månar, och utgör denna härliga kombination som gör att vi faktiskt är riktigt goda vänner, trots omständigheterna (vi umgås som två par, trots att vi inte är det).

En annan fantastiskt intressant sak som jag märkte när jag slängde ihop en synastri (man lägger ihop två eller fler kartor för att se hur människor passar ihop astrologiskt sett) på mig själv, min mamma och min mormor. Föreställ er min häpnad när jag såg att ALLA vi tre är måntvillingar. Dessutom ligger min och mormors månar i konjuktion (jag har alltid känt att hon förstår mig som ingen annan), och mammas ligger i den sista dekaden (jag kommer gå igenom dessa någon dag också) på tvillingtecknet, men likt förbannat ligger den där, i tvillingarna precis som min måne gör, och mormors.

Sen har jag även upptäckt, efter en noggran genomgång av kartorna för dem människor som verkligen betytt något för mig, att dem flestas månar hamnar i vattumannen, som också är ett lufttecken, precis som min egen måne. Astrologi får verkligen en att tappa andan ibland. Jag tycker att måntecken är betydligt intressantare än soltecken, och för kvinnor är det oftast deras måntecken som representerar dem (månen symboliserar kvinnan i astrologin). så om ditt stjärntecken är fisk och du känner bara... det där stämmer inte in på mig alls, så behöver du helt klart veta ditt måntecken och får svar på alla frågor.

Sådärja, dags för lite sömn kanske? eller vad säger ni? jag är ju som tidigare nämnt en nattuggla som aldrig kan komma iväg tills sängs i tid. Dessutom har jag haft en fruktansvärd vecka med allt vad killar och kärlek heter. men det tar vi nästa gång. godnatt hörni!