Dag 2

Många tankar har susat genom ett uttröttat sinne idag. Jag är glad att jag är illa tvungen att ta mig tid att göra annat än vad jag vanligtvis gör. Jag måste ifrån ensamheten. Så fort jag är ensam så blir jag ynklig och självömkande, och tror mig lösa det med droger och alkohol. Andra människor tillåter mig inte att vandra lika långt ner i misären. Andra människor = min familj. Resten övertalar jag till att vandra hand i hand med mig till den där kanten.

Hur som helst, sämst dag någonsin. Dåliga besked, inte så mycket gjort, tankarna vandrade hela tiden till otrevliga och mörka platser och tårarna var nära. Men vad annars kan man förvänta sig från en Skorpionmåne. Snart har den vandrat vidare till Skytten och då kanske jag får känna på lite optimism och vilja att leva ett liv. 

Så, dag 2:

Vikt: oturligt nog köpte jag batterier till min våg och blev tvungen att ställa min inför faktumet att vågen numer visar 71 kg. Inga konstigheter, efter allt jag tryckt i mig på senaste. Men nu vet jag.

Fysiskt tillstånd: jävligt bra. Träningspass imorse och en kvart solsken hjälpte mig på traven. Att gå upp vid 9 borde alla alltid göra.

Mentalt tillstånd: övervägde på allvar (really, dag 2?) att gå och sätta mig någonstans och ta ett glas, för att slippa all dysterhet. Tvingade mig själv att låta bli. Jag ska säga att är det en sak som är jobbigt med det här, så är det inte att jag inte kan dricka, eller whatevz. Det är att jag måste, helt plötsligt, skapa mig en ny identitet, en ny vardag, nya rutiner och sätt att framställa mig själv på. Jag har under så många år varit den där tjejen.... som omnämner alkohol som sin "bästa vän", som alltid är fullast, syns och hörs mest, är kvar till sist, och ständigt full eller bakis. Ingen behövde ens fråga om jag var full, för det var jag alltid ändå. Alla tragiska uppladdningar på sociala medier på fyllan. Allt golvliggande och allt.... berusande. Det där livet. Det är inte jag längre, den perioden är slut. Men med det måste jag även gång på gång acceptera att min studietid, tillika, bästa tiden i mitt liv, också är slut. Det är nära till tårar. Jag behöver bara tänka på min gamla lägenhet och dessa tre år i stort för att sitta och lipa.

Varför?

För att jag inte har hittat något i linje med denna nya period att ersätta den förbigångna perioden med. Det är som att den tiden är slut, men jag har mentalt sett inte riktigt slitit mig därifrån. Vanan att ha roligt sitter i, och den måste jag bryta. Det är ingen fara att vara hemma en hel helg, det är bara dagar. Men jag längtar så.... efter fester, festivaler, ungdomlighet, hög bas och varma sommarkvällar. Being reckless. 

Men nu är det slut. Det har varit slut sedan länge. 

Det gick bra. Jag gick aldrig och satte mig någonstans. Låt oss se vilket helvete jag har framför mig.