Ledsen, ledsnare, ledsnast. Lider. Saknar trygghet. Någon som man kan krypa in hos och somna tillsammans med. Känns som den här enorma tyngden bara vältes över mig, typ det här LIVET, som jag måste hantera nu. Helt jävla på egen hand, med egen styrka, vilja och energi. Styrka som jag inte känner att jag har. Känner oro och oharmoni. Känner hur mitt hjärta slår. Slår starkare än vanligt, mer intensivt. Det är för att jag inte kan lugna ner mig. Allt är bara överallt och ingenstans just nu. Spretiga tankar och stundsvis panik. Jag har aldrig börjat gråta så många gånger per dag som jag gör nu. Jag är bara så jävla ledsen hela tiden. Och mitt hjärta slår alldeles för många slag i minuten. 80+ räknas som dåligt för en 25-åring. Min vilopuls är jämt 86.

This will pass. This will pass. This will pass. This will pass. This will pass. This will pass.