Jag önskar att jag fick ramla ihop i någons armar. Någon som skulle säga att allting kommer att bli bra igen, att det inte spelar någon roll för att vi har varandra. Någons lugnande andetag varje kväll, och den där friden som bara finnns när man kan dela verkligheten med en annan person. Varje kväll ser man bara fram emot att somna tillsammans.

Jag är en plågad själ. Jag vill så gärna att någon ska titta på mig och bara säga att det löser sig. Och ha fog för det. Du fixar detta. Du klarar av att vakna imorgon. Vi fixar det tillsammans.

Avger jag ett sken av självsäkerhet? Upenbarligen. Om folk visste hur svag jag är. Hur svajjig jag är. Hur varje moment får mig att vrida mig i plågor. Hur mycket ensamhet och tårar det är. Om folk bara visste hur icke-fantastisk jag är i vanliga fall. Hur ledsen jag kan bli för att det är mulet ute och det är februari och vågen visar ett kilo mer än annars. Hur labil jag är.

Vart är han? Han som ska vara med på alla mina uppsåt och sen lugna mig när jag vill ha vardag. Han finns inte. För att han väljer en snyggare tjej, en nyktrare tjej, en vanlig tjej. Han väljer en vanlig tjej. Hon som är tillräckligt söt. Hon som kan leva ett vanligt liv.