Dag 5-6-7....

Nederlag. Dag 4 slutade i berusning, då det var fredag samt att jag var på rätt kasst humör. Satt apatisk på pendeln ut till hoodsen för att köpa knark och överlade med mig själv kring att inte knarka varje dag denna gång (som att det någonsin lyckats). Försökte rättfärdiga både den ekonomiska och hälsovådliga aspekten. Lyckades till slut förtränga alla liknande funderingar i någon form av "tar det på måndag, yolo, är fortfarande ung" argument, som för det mesta stillar min oro. Tragis i vanlig ordning.

Hade en ypperlig kväll. Verkligen. Det var kul, det var socialt, det var precis vad jag behövde just den pissiga dagen. Dag 5 grydde och lördagen kom. Jag började morgonen hurtigt, med två koppar kaffe, två av mina roliga piller (berusning redan där) som gör mig pigg och darrig, samt ett "nu ska jag iväg på saker, varför inte" bloss. Att jag aldrig lär mig. Gräset boostade mina piller och det hela eskalerade till att jag rusade runt som en duracellkanin i min lägenhet, vid 12 på en lördag, i ett rus som kunde liknas påtänd och helt väck samtidigt. Jag var tvungen att gå för att möta upp min familj, vilket jag i mitt tillstånd var helt säker på, var dödsdömt.

Inga val gavs och jag gick bort dit jag skulle. Allt flöt på fint, men dagen var redan förstörd. Jag skulle ju inte berusa mig. Det visade sig att inte bara dagen, utan även hela helgen skulle gå i samma tecken. Helt plötsligt fann jag mig i att knappra Citodon, allehanda lagliga, men inte desto mindre effektiva damppiller och röka massvis av gräs, med tillhörande koffeinkick. Först lovade jag mig själv att bara göra det på lördagkvällen. På söndagskvällen bestämde jag mig för att jag kan rucka på den regeln. Detta utvecklades till att "röka bara i helgen", och slutligen "äsch jag röker upp det jag har kvar också". Och vips var jag i min onda spiral. 

Allt började med att jag var uttråkad. Omotiverad. Omänskligt sugen på amfetamin. Hur man nu kan vara det, när man aldrig har testat. I detta tillstånd fick jag ett dåligt besked. Utöver det var det faktumet att det var FREDAG och mitt liv sög, starkt bidragande till mina följande handlingar. Och det är att hitta var och med vem jag kan slippa vardagen.

Min endaste bedrift dem senaste två veckorna är väl den måttlighet jag uppvisat mot att hälla i mig nervgift i form av min älskade alkohol. Dem senaste 14 dagarna har jag faktiskt druckit så lite att jag inte ens minns senasre perioden i mitt liv jag haft så lite alkohol i kroppen.

Den här helgen blev motsatsen till vad den skulle. Jag är verkligen förvånad över hur svag jag är. Att jag har "bestämt mig för något" har ungefär lika mycket likviditet som en heroinist i ett rum fyllt med opiater. Mina snabba, flyktiga och verkligen inte förankrade i något, tankar, har verkligen ingen som helst koppling till mina handlingar. Lugnet, innan stormen. Snart kommer det. 

Dag 4. FREDAG.

Jag vill ut på äventyr. Vet inte om det är för att jag har läst en massa tripprapporter, men jag vill stå och snurra på en plats och stirra upp mot himlen. Jag vill ha blinkande spotlights och dunkande eufori. Jag vill ha KUL. Kul har jag inte just nu. Jag har oerhört aptråkigt. Borde jobba, men kan inte komma igång. Vill ha droger och sällskap, hög musik och utgång. Vill vara ung, med tillhörande handlingar.

Vikt: lustigt att jag använder mig av tre olika våg, som visar allt mellan 67 och 71. Jag lutar mig åt vågen på gymmet, som alltid visar minst vikt. 

Stockholm är ensamt. Fattigdom är ensamt. Nykterhet är ensamt. Jag kanske är dömd till ett liv i berusning. Till ett evigt kämpande mellan viljan att leva rätt och lusten att ha så kul man bara kan ha. Kanske dör jag någon dag av det. Min plötsliga död går att se i horoskopet. 

Usch vad omotiverad jag känner mig. Jag vill ha amfetamin och alla droger jag kan komma över. Jag vill rusa runt och känna livet dunka inom mig. Jag vil inte jobba, slita och göra saker som jag borde. Jag vill inte göra analyser av kartor eller skriva böcker. Jag vill försvinna in i låtar och låta berusningens virvel ta mig in i sitt hjärta.

Jag ligger ofta på kvällarna och "skriver en bok" i mitt huvud. Min alldeles egna narrativa berättelse om mitt missbruk. Boken slutar alltid idag. Nu är jag 25 och har förstått, lärt mig. Men det slutar ju inte där, jag vill ha mer... andra substanser. Jag vet att jag kommer att fastna.

Mentalt tillstånd: ostabilt och impulsivt. BEHÄRSKA DIG. Uttråkad. Vill allt samtidigt. Minut för minut tickar ner. Jag har inte gjort ett uns av det jag tänkte idag. Jag gör mig inte förtjänt av något. Alla är sjuka. Jag går frisk, men gör mig sjuk medvetet. Going strong since 2009.

Jag vet inte hur man lever ett nyktert liv. Jag har aldrig gjort det under någon längre period. Oktober 2008 var första gången jag testade droger, det var en månad efter att jag hade flyttat hemifrån. Snart är det 7 års jubileum! Sen dess har jag stadigt berusat mig varenda tråkiga och mindre tråkiga tillfälle jag fick. Hela 2009-2010 var en enda stor drogorgie, likt 2014. Från morgon till kväll. Och sen har det bara fortsatt, till och från.

Jag vill verkligen ha amfetamin.

Dag 2

Många tankar har susat genom ett uttröttat sinne idag. Jag är glad att jag är illa tvungen att ta mig tid att göra annat än vad jag vanligtvis gör. Jag måste ifrån ensamheten. Så fort jag är ensam så blir jag ynklig och självömkande, och tror mig lösa det med droger och alkohol. Andra människor tillåter mig inte att vandra lika långt ner i misären. Andra människor = min familj. Resten övertalar jag till att vandra hand i hand med mig till den där kanten.

Hur som helst, sämst dag någonsin. Dåliga besked, inte så mycket gjort, tankarna vandrade hela tiden till otrevliga och mörka platser och tårarna var nära. Men vad annars kan man förvänta sig från en Skorpionmåne. Snart har den vandrat vidare till Skytten och då kanske jag får känna på lite optimism och vilja att leva ett liv. 

Så, dag 2:

Vikt: oturligt nog köpte jag batterier till min våg och blev tvungen att ställa min inför faktumet att vågen numer visar 71 kg. Inga konstigheter, efter allt jag tryckt i mig på senaste. Men nu vet jag.

Fysiskt tillstånd: jävligt bra. Träningspass imorse och en kvart solsken hjälpte mig på traven. Att gå upp vid 9 borde alla alltid göra.

Mentalt tillstånd: övervägde på allvar (really, dag 2?) att gå och sätta mig någonstans och ta ett glas, för att slippa all dysterhet. Tvingade mig själv att låta bli. Jag ska säga att är det en sak som är jobbigt med det här, så är det inte att jag inte kan dricka, eller whatevz. Det är att jag måste, helt plötsligt, skapa mig en ny identitet, en ny vardag, nya rutiner och sätt att framställa mig själv på. Jag har under så många år varit den där tjejen.... som omnämner alkohol som sin "bästa vän", som alltid är fullast, syns och hörs mest, är kvar till sist, och ständigt full eller bakis. Ingen behövde ens fråga om jag var full, för det var jag alltid ändå. Alla tragiska uppladdningar på sociala medier på fyllan. Allt golvliggande och allt.... berusande. Det där livet. Det är inte jag längre, den perioden är slut. Men med det måste jag även gång på gång acceptera att min studietid, tillika, bästa tiden i mitt liv, också är slut. Det är nära till tårar. Jag behöver bara tänka på min gamla lägenhet och dessa tre år i stort för att sitta och lipa.

Varför?

För att jag inte har hittat något i linje med denna nya period att ersätta den förbigångna perioden med. Det är som att den tiden är slut, men jag har mentalt sett inte riktigt slitit mig därifrån. Vanan att ha roligt sitter i, och den måste jag bryta. Det är ingen fara att vara hemma en hel helg, det är bara dagar. Men jag längtar så.... efter fester, festivaler, ungdomlighet, hög bas och varma sommarkvällar. Being reckless. 

Men nu är det slut. Det har varit slut sedan länge. 

Det gick bra. Jag gick aldrig och satte mig någonstans. Låt oss se vilket helvete jag har framför mig. 

Dag 1

Tröttnat har jag gjort. Tröttnat på att vakna och direkt känna att jag hellre inte hade vaknat. Trött på att vakna seg, tjock och omotiverad. Trött på att sitta i soffan hela dagarna och inte märka hur 8 h svischar förbi. Trött på att omotiverad och uttråkad. Trött på att trycka i mig massa fett och socker. Trött på att aldrig känna mättnadkänslan. Trött på att känna mig sjuk och bomullig i huvudet. Trött på ångest som tillkommer när jag tänker på min hälsa. Trött på att vakna med onormalt hög puls och känna mig förgiftad. Trött på att hosta. Trött på att gråta.

Nu får det vara för ett tag. Och rätt tidpunkt valde jag, då det energinivån och aktiviteten kommer att gå i tak om bara någon vecka eller två. Och då gäller det att passa på.

Det svåraste med allt detta är nog insikten som ramlade ner över mig för inte så längesedan. Jag kan aldrig någonsin igen ha en hälsosam relation till vare sig alkohol eller droger. Egentligen inte heller mat... trodde jag. Men maten har det löst sig med med åren. Droger kan man avskärma sig från.... alkoholen däremot. Varje fest, födelsedag, aw, utekväll, helg, midsommar, hela sommaren för den delen, så kommer jag alltid behöva tvinga mig själv till att låta bli, mindre än jag hade velat. Min spotana reaktion kommer alltid att vara JA TACK, fastän det är tisdag och egentligen kan man bara ta en kaffe, och inte ett glas vin. Viljan och lusten att dricka är så djupt inpräntad märker jag, att varje tillfälle som ges, omvandlar jag till en situation där man kan bli berusad. Det tog 5 år att ens förstå det. Alla skämt om att jag alltid dricker för mycket har alltid varit så avlägset, en del av mig på något vis. Inget att lägga vikt vid. Sen hade det plötsligt gått 5 år sen jag var nykter i en hel månad. 

Men nu är det dags igen. Dags att ge mig själv ett försök till att må bra. Vara produktiv, och inte se tillbaks på mina twenties och hata mig själv för att jag aldrig åstadkom något.

Regeln är enkel, och den lyder: jag får inte bli berusad på egen hand. För det är ju då jag vill det som mest. När jag är ensam och har en kväll över till förfogande. Jag tänker inte förbjuda mig själv alkohol, jag tror att det är för tufft att behöva tacka nej till glas efter glas på fester och andra tillställningar. Klart jag ska få dricka, men inte längre på egen hand. Jag ska inte ens ha alkohol hemma. Samma gäller andra trevliga substanser. Aldrig på egen hand. 

Jag hade någon lös tanke om att beställa hem lite piller, som skulle dels få mig motiverad och dels ta udden av den ångesten som jag ibland tycker att nykterhet tillför. Men jag insåg att jag är en idiot. Behöver jag bli få smak för och bli beroende av fler saker? Nej. Klarar jag av "ångest" som jag alltid gjort narr av att folk kan lida av, då det bara att skaka av sig det? Ja, det tror jag nog att jag gör. 

Så: Dag 1

Startvikt: Oklart, då vågen bestämde sig för att ge upp idag. Vi säger 70. Någonstans däromkring är det. 

Fysiskt tillstånd: bättre än andra år, då jag tränar mer nu. Frisk i övrigt (ta i all trä som finns). Får se om jag börjar må piss efter en vecka eller två. Alla som har fått känna på när alkohol går ur kroppen efter många års drickande, påstår att det inte är särskilt trevligt. 

Mentalt tillstånd: kanske på gränsen till glad. Åtminstone inte ledsen. Rätt stor kontrast mot igår, då jag bara låg i soffan och grät samt halsade vodka. Glädjen är pseudoglädje som kommer från beslutet att sluta knarka/dricka, misstänker jag. Sen är jag ockuperad med en inneboende mormor, vilket såklart begränsar ensamheten, i vilken jag mår dåligt. 

Sömn: återstår att se, misstänker mycket vrida sig fram och tillbaks inatt.

Hur bra denna dag är på en skala 1-10? En stark fyra skulle jag säga.

Jag har förstått den här perioden. Tror jag. Sedan ett tag tillbaka har jag vetat att det kommer komma en period på ungefär ett år, som kommer att trycka ner mig i marken. Eller kanske inte hela mig, men definitivt min upplevelse av trygghet, min emotionella säkerhet så att säga. 

Nedslag efter nedslag kommer, framtiden ser mörk ut, karriärsutsikterna dyker upp för att sedan bli obefintliga. Nej efter nej, efter nej. Så här sitter jag igen på en fredag. Ingen som vill anställa mig. 10-tals intervjuer, men ingen vill att jag ska bli en vardaglig del av deras team. 

Min egen disciplin haltar. Allt det som jag kunde ha gjort med mitt företag på denna tid, har jag istället lagt på annat. Ingenting till och med skulle man kunna säga. Ingenting har jag gjort. Lösningen till allt det här är givetvis hårt arbete och produktivetet. Men jag väljer att säga fuck you världen, jag klarar mig bra ändå. 

Alltså ärligt talat, vad gör väl det om jag byter branscher under min livstid? Att jag inte gör ett solklar, stadig karriär? Vad gör det om jag jobbar som lärare eller reseledare? Eller i värsta fall står på Olearys och serverar öl? Det är lite nedslående faktiskt det sista, nu när jag funderar på det. Det skippar jag nog även om det tryter. Men jag kan alltid tjäna pengar med astrologi. Eller på något vänster. Så kompetent är jag. 

Tufft är det. Tufft och nedslående när ingen vill ha en. När man får upp förhoppningar, men dessa krossas. Jävla fittrobert, han förtjänar att heta så i min telefon. Vilket ärkemongo. 

Något säger mig att jag kommer att vara full idag. 6 dagar har jag klarat mig. Tvingade mig själv att inte dricka i onsdags, verkligen TVINGADE. Det tog mycket övetalning att inte dricka upp vodkan som var hemma, but I did not. Jag kan inte hantera nedslag nykter. Jag kan knappt hantera vanliga tisdagskvällar nykter. Jag har kommit på mig själv att hata vissa delar av dygnet hjärtligt. Jag hatar perioden från kl 11.20 någostans till runt 16. Hatar allt med den perioden. Eftermiddagar kan suga balle. Oavsett om man jobbar eller är hemma så är den perioden äcklig och seg. Allt från 22.30 och fram tills runt 2 på natten är rätt fittigt också. På vardagar såklart. Dels för att man vet att man borde lägga sig och dels för att man sitter kvar ändå och är jävligt trött. Och ensam.

Det tog mig en jävla vecka att bestämma mig för om jag är stark nog att ta det här steget, att tacka ja till den här utmanande tjänsten. Kan jag tillräckligt? Har jag tillräckligt med rätt egenskaper? Hur ser kartorna ut? För jobbet, chefen, tidpunkten, mig själv? ALLT undersöktes in i det minsta. Mycket pekade på att jag borde släppa denna möjlighet, då jag hade fastnat i ett träsk som hade varit svårt att ta sig ur. Direkt råd från forum:

"träffar du någon vars karta tillsammans med din skapar ett fulländat stort kors, så se till att undvika att inleda något som helst med den personen. det kommer att suga energi på ett sätt som inte är konstruktivt. ni kommer att förgöra varandra."

Efter mycket om och men, mycket analyserande och funderingar, så bestämder jag mig ändå för att ta den vägen om jag får möjlighet. Redo och bestämd stod jag där och träffade hela gruppen. Men gruppen verkar inte ha gillat mig tillräckligt. Nedslag efter nedslag.

Och fler verkar det bli.